Hoppa över navigation

Category Archives: Tävling

20130917-152535.jpg

Större inlägg är av någon orsak, förmodligen arbetsbördan, svårare att skriva ihop. Det är så mycket jag vill få med, och realisten i mig säger att detta kommer ta tid. Idag har jag den tiden. Det regnar ute, hundarna är promenerade och jag är ledig. Så nu kör vi!

Torsdagen den 5 september styrde vi kosan mot Håverud. Dock uppstod vissa hinder på vägen… Till att börja med så var Obama på besök i storstaden, och jag lyckades tajma in hans hemfärd då E4:an var avstängd. Hamnade i kaos och kalabalik, men lyckades snirkla mig in i Solna på småvägar. Väl där var Camilla, Denise, Choice och Fade redo för avfärd. Återstod bara att lägga upp alla väskor i takboxen. Inga problem… eller? Visade sig vara lättare sagt än gjort! Takboxen gick inte att stänga. Stånk och stön! Med viss fördröjning så fick vi igen den (tack och lov) efter att Camilla föreslagit att vi kunde köra med den öppen.

20130917-152703.jpg

En fem timmars resa är ju lång i sig. Men med en liten 1,5 åring kan det kännas mycket längre än så. I tillägg så mådde chauffören illa. Vi sjöng med i lejonkungen, mindes barnsånger från vår barndom och bjöd på kex samt letade febrilt i packningen efter mat. Kex slog dock mat med hästlängder! Denise var på topphumör så gott som hela tiden!

20130917-152721.jpg

Loi åkte på guldplats och gick nog upp ett kilo under resan!

20130917-152735.jpg

Med på resan var även Sofie, Tristan och Milo. De åkte tätt bakom oss i en lugn bil med P3 dokumentär. Tidvis kunde jag vara lite avundsjuk på det, när rösten gav vika i en barnsång efter en annan (min förkylning var vid tillfället i sitt esse – som en krydda på moset!). Vid en mack i närheten av Karlstad tog vi en kort paus. Rastade hundar & barn på parkeringen. Hundarna var livliga, och barnet likaså. Besökte en mack toalett där det klart och tydligt stod att handfaten endast var till för handtvätt? Vad gör man annars i handfat? Duschar? Tvättar fötterna?

20130917-152748.jpg

Efter att ha besök ”varuhuset” i Håverud, som jag trodde skulle ha ett brett utbud av mat, så kom vi slutligen fram till vår stugby precis intill en av världens tre akvedukter.

20130917-152805.jpg

Det blev inpackning och uppackning innan vi landade på verandan för att äta middag till denna vackra utsikt. Stugan var väl utrustad och hade dusch med massagestrålar – lät lyxigt först, men vid senare dusch så kan jag meddela att de där strålarna kunde man både ha och mista. Efter lite snack i grannarnas stuga så blev det tidig läggdags. Vi var slitna! Att morgondagen skulle bjuda på tävling försvann någonstans i allt annat.

20130917-152827.jpg

Fredagen inleddes efter frukost i stugan av promenad i närområdet. Vi besökte glashyttan och beskådade vackra saker samt förundrades av hur ett så litet samhälle kunde inkludera så många hotell och vandrarhem. Denna akvedukt är tydligen väldigt välbesökt.

20130917-152858.jpg

Foto: Agnetha Andersson

Framåt kvällen var det dags för lydnadstävling på Åsensbruks idrottsplats. Stora delar av aussiesverige var på plats, och stämningen på topp. Strålande sol och glada miner. Detta skulle även bli min och Lois lydnadsdebut. Tack vare allt ikring så hann jag aldrig bli så nervös. Det var så mycket annat hela tiden som skringrade tankarna. Ettorna fick börja med sitt lydnadsprogram och vänta med platsliggningen. Något som för oss kändes rätt bra, då hinner Loi landa ordentligt och vid eventuellt kasst program så skulle vi kunna skippa platsliggningen (mitt orosmoln!). Någon vidare uppvärmning blev det aldrig, då jag passade Denise när Camilla tävlade med Fade.

Känslan när vi gick in på plan var tiptop, och detta skulle följa hela programmet. Loi hade jättefint kontakt och gjorde allt utifrån vad han lärt sig. Det är väl egentligen bara ställandet som hade mer att önska. där kom han gående efter mig och jag fick slänga till med ett dk (extrakommando). Med det är han förlåten för, för jag i min tur gjorde dk på läggandet – helt ovetandes, och kanske även helt onödigt. Vet inte riktigt vad jag gjorde, men skulle gissa att jag tittade på honom intensivt samtidigt som kommandot gavs. Så ganska många poäng bort där! Lite hoppsiga avslut på inkallning och hopp, han var taggad!

Poängen blev enligt följande:

Platsliggning: 10
Tandvisning: 10
Linförighet: 8 (position)
Läggande: 7 (transport, dk, annars bra)
Inkallande: 9 (avslut)
Ställande: 5 (transport, dk, steg)
Apportering: 10 (BRA)
Hopp över hinder: 9 (avslut)
Helhetsintryck: 8

Vilken härlig känsla jag hade efter detta. Studdsade lyckligt av plan och älskade min hund  mer än vanligt! Vi fick alltså ett förstapris och hamnade på en tredjeplacering i klassen.

Efter prisutdelningen for vi alla iväg på tacomiddag och mingel. Blev en snabb middag för oss då Denise var trött och behövde sova. Väl tillbaka i stugan så hade Camilla tappat bort sin mobil och eftersökningarna påbörjades. Letade letade och letade… Lite lätt i panik och frustration då Camilla skulle åka iväg själv lördag morgon och jag på egen hand skulle ha hand om Denise för första gången! Hittade mobilen slutligen på parkeringen utanför restaurangen i mörkret. Somnade sedan sött!

20130917-152917.jpg

Lördag morgon sov jag och Denise en stund extra innan vi begav oss till idrottsplatsen för att se brukslydnaden. Missade såväl appellen som högre men såg en hel del annat. Kul att se så många elitekipage! Det blev en lång dag, som sedan avslutades med grill på vår veranda.

Söndag morgon körde vi samma upplägg, jag var kvar med Denise då spårarna hade samling 07.00. Det blev lite strul med omspår men framåt eftermiddagen blev det prisutdelning och stugan var städad inför hemfärd. En lång helg gick mot sitt slut. Lätt panik bara när man känner tröttheten komma på, och vet att vägen hem är precis lika lång som vägen bort. Vi fick dock glädjas extra åt Sofie som vann högre klass spår med Tristan, och Marie med Choicevalpen Amber som blev uppflyttade ur appellen. Ja visst gladdes vi åt många andra också! Superkul med Rasmästerskap!!

Glada och nöjda efter en lång helg påbörjade vi sedan resan hemåt lite trötta och hungriga. Men då Denise somnade så körde vi hela vägen hem utan stopp.

Tack alla inblandade för en superhelg!

20130917-152936.jpg

20130917-152951.jpg

20130917-153015.jpg

20130917-153031.jpg

20130917-153229.jpg

20130917-153246.jpg

20130917-153256.jpg

20130917-153311.jpg

Annonser

Men åhh…. när jag skrivit ett LÅNGT detaljerat inlägg kring helgen så händer något och allt går förlorat. Jag ber om ursäkt, men jag orkar inte skriva om. Denna motgång tog mig hårt. Sinnet är för trött för att författa nya ord kring samma händelse.

Vi har varit på vallningstävling, det var trevligt…

Loisystern Modja

Hundarna for idag ut till landet med föräldrarna, mysigt för dem! Jag ska jobba hela valborg så det känns bra att de är där ute och har det mysigt. Men innan dagens arbetspass passade jag på att åka ut till Botkyrka Bk för att se när Sofie och Diezel skulle tävla agility. Väl på plats fann jag dock först och främst Emilie som jag inte sett på år och dag. Ett kärt återseende! Fick båda hundpussar, stol och bullar. Eventuell baktanke från Emilies sida för att jag ska bli lite mer aktiv igen och starta upp med agilityn på allvar – det ÄR trevligt på agilitytävlingar! Ja, och det var det verkligen! Dessutom fick jag fota lite med hennes kamera, dessa bilder är från den.

Fann även Malin med Tessla i vimlet, och fick se dem tävla. Samt Monica och Tiffy. Bägge de tjejerna tog pinne idag, grattis!

Banan var fartig och rolig att titta på, så pass fartig att Sofie ramlade två gånger. Haha! Hon gjorde som tur var inte illa sig, men fallen ledde till lite sämre tid och därmed fick de ingen pinne trots nollat lopp. Synd!!

Solen sken och allt var himla trevligt. Synd bara att tiden ska ha en förmåga att gå så fort när man har roligt. Fick några avslutande pussar från Elvin (en av Lindas valpar) innan jag for vidare mot jobbet.

Fina Emilie!

Daniel och Luffy

Malin och Tessla (en aussie från Stjernborgens)

En härlig bild på en okänd hund!

Emilie får tungkyssar av sitt gulliga nytillskott Zoe

 

Alla foton: Malin Hamner

Fredag morgon gick jag av mitt arbetspass 09.00. Åkte hem och packade hela Pärlan full av ”bra att ha saker” så som sovsäck, vallningspinne, stamtavla, papperstallrikar… osv. Helgen skulle nämligen bjuda på asca-tävlingar i Kroksbo (ligger strax utanför Heby).

Då Loi var ute på semesterparadiset, så fick jag lov att köra via Gnesta. Åt lunch ute på landet med mamma och pappa, och hade en svart ligist klistrad vid min sida. Tills jag öppnade bakluckan, då såg han ut som om han helst ville stanna! Vi kom oavsett iväg, men låg lite efter i tidsschemat. Nästa stopp var Enköping där Linda hade valpträff för sin kull. 10 valpar av 12 var på plats, och jag stormade in när de precis svalt lunchen. Kärt återseende med Karin som är här på semester & giftemål. Tillika Lois uppfödare. Vi gick ner till bilen och lät Loi komma ut, han hälsade snabbt på Karin likt han gör med ”okända” människor. Inte mer med det… Sedan en stund nere i hagen med valparna, då Loi fick vänta i bilen. När vi kom tillbaka till bilarna fick Loi komma ut när jag stod och pratade med Karin. Och någonstans där kom han för att lukta igenom henne ordentligt, och inse att… dett var ju KARIN. Glad blev han, och pussig.

Vi åkte sedan i gemensam trupp (jag, Linda och Karin) till Kroksbo. Med en mellanlandning på Ica maxi där vi handlade förnödenheter. Väl på plats i Kroksbo visade Micke oss runt i sitt hus. Vilket var gigantiskt! Vi hälsade på den ena domaren, och jag slogs av insikten att engelskan är… knackig.

Efter rundvandring så tog vi en promenad med hundarna, och entrade då ”campingen” med alla andra trialdeltagare. Där mötte vi även Anna!  Sedan var det dags för middag uppe i huset. Kvällen blev sen och vin samt chips bidrog god stämning. Det var inte utan att man drog sig lite för att gå till sängs. Pärlan var destinationen för natten, dvs. att sova i bilen. Trots att jag bäddade vackert, så sov jag bara någon timme innan jag vaknade av fullständig panik i form av ”inteskönt” någonstans! Loi flåsade och jag fick gå ut och lufta oss båda, samt förtära lite vatten. La mig sedan själv i framsätet, och lät honom ta stora platsen i baksätet. Då somnade han som en liten räv, nöjd med tillvaron att ha matte precis intill. Jag sov väl inte bra… men vaknde ordentligt av väckarklockan vid 7.

Dags för veterinärbesiktning och handlers meeting. Loi blev godkänd på alla fronter, och jag likaså. Såg på startlistan att vi skulle köra först på eftermiddagen. Men fann ro i det, och tyckte att det var lite skönt.

Lois runs under dagen på ankor och kor (både i open – vilket är den andra klassen i asca) gick inge vidare. Ankorna ville han överhuvudtaget inte se. Jag vet inte riktigt vad det beror på, mer än att han där och då tyckte att det var mer spännande att spana ut över arenan där fårvallningen gick av stapeln. Kanske är det att vi har fjäderfän hemma, som man inte får lov att valla… På korna hamnade vi i närstrid med en tjur som inte för sitt liv ville flytta på sig. Loi gjorde allt han kunde, men fick inget vidare stöd av mig som faktiskt blev lite rädd. Då speciellt när tjuren började stampa med ena frambenet. Usch! Lilla Lojsan gjorde sitt yttersta, men utan min hjälp så fick vi lov att se oss besegrade.

Kvällen bjöd sedan på gemensam grillning utanför ladan. Vi hastade iväg till Heby centrum och köpte grillkött. En mysig kväll på alla sätt och vis, där jag fick en inbjudan att sova i Nathalie och Malins husvagn ”Snigla”. Sicken lycka! Så när timmen var sen, kröp vi in i snigla både Linda, jag, Malin och Nathalie. Mycket fniss men tillslut kom alla till ro. Loi och Modja fick sova i min bil.

Vaknade sedan något sånär utvilade, och var redo för nästa dag. Även den dagen gick våra runs på eftermiddagen. Det var trevlig stämning på publikplats, och när tröttheten tog vid anordnade vi ”kaka eller kex” vissling…. ja ni vet radioreklamen, hurvida man kan vissla efter 10 sekunder eller ej.

Tråkigt nog så skedde en olycka strax före lunch. En förare blev omkullsprungen (hoppad?) av en tjur. Det hela var väldigt olyckligt och tyvärr så fick ambulans tillkallas. Det blev lite som att dra en påse för hela tillställningen… Olyckor kan såklart alltid ske, oavsett försiktighetsåtgärder, men ändå blir man lite skakis när det väl sker. Jag var inte alltför pigg på mitt korun efter detta. Men bet ihop och gick in. Men valde att bryta själv efter att vi fått oreda på korna, och jag stått öga för öga med en tjur. Var lite rädd och kände att det inte är rätt förutsättningar. Lojsan skötte sitt jobb fint, men alla mina kommandon som samtliga gick i panikens tecken var nog inte lätta för honom att ta in… Lilla Kung Loi!

Ankorna ville han inte se på den här dagen heller! Istället spanade han i fjärran.

När prisutdelningen var avslutade kastade jag och Anna oss i bilarna, och påbörjade vår resa hemåt. Vi slog följde ända till Solna, och jag kände att det var lättare att hålla fokus på körningen när jag kunde lägga lite kraft på att hålla sikte på Annas bil. Tack för det! För annars gick ögonen nästan i kors…

En riktigt trevlig helg var det. Sådant stämning, sådant arrangemang. Heltigenom jättekul! Tack allihop som bidrog till detta. Alla applåder utanför arenan, alla glada miner… ibland är det extra kul att leva! Trots att vi inte tog några resultat med oss hem, så är jag jätteglad! Nu får vi träna, och förhoppningsvis ha några nya ess i rockärmen till näsa år.

Tack du fina Malin för bilderna, jag har sällan skådat så vackra utställningsbilder på Loi 😉


Här kommer några bilder från Kroksbo. Harriet Ingholm har tagit samtliga tre. Lilla fina ligisten!

Här har vi precis tagit dem igenom andra grinden, och de tar fart ner mot fållan (där resten av flocken står inne i bås). Loi vill förstås inte släppa dem, vilket han har rätt i. Han går därför upp och tar kontroll, och stoppar upp. Själv hade jag lite andan i halsen, men det skötte han fint. Syns tydligt att han tar i med hela kroppen, och får faktiskt kossorna med på noterna. De stoppade upp, och han kunde sedan gå bak och driva på igen (kossorna i vetskapen om att – den här hunden drar vi inte bara ifrån). Jag står utanför bild till höger.


Här ser vi precis när korna stoppat upp, Loi ändrar på sin kroppshållning och går runt flocken för att driva dem framåt igen.

Som synes så var Lojsan ganska lycklig! Tack Harriet för bilderna!

Foton: Malin Hamner

Nu ligger jag verkligen efter uppdateringsmässigt. Men dagarna rullar på i ett rasande tempo! I onsdags och fredags var vi ute vid fåren och såg till att de hade vatten och mådde bra. Tränade fösning i lina, samt stopp och höger/vänster i hörn. Fåren är hur mysiga som helst, och jag har aldrig träffat så keliga får. Går jag in i hagen utan hund står de gärna länge och väl vid min sida för att snusa mig i håret och bli kliade. Följer mig sedan var jag än går, och är besvikna när jag stänger grinden om dem. Gullefåren! Anledningen till att jag kör lina på Loi nu är att hagen är rätt stor, och han har svårt att behärska sig om flocken drar iväg. Det blir pang på och inte speciellt bra. Så vi lugnar det hela med att köra lina och ser lite vart det leder. Jag tycker mig se positiva drag redan nu! En stor fördel är också att kunna vara där och träna på själv, ett lugn lägger sig över oss båda. Otroligt fin omgivning är det där ute också, så vi brukar passa på att promenera när vi ändå är där.

På torsdagen var Loi ut med familjen till landet, och levde lantislivet (något han gillar). Kom sedan hem igen och kunde hänga med mig till Kroksbo på asca-tävlingar. Vi åkte söndag morgon, men Pärlan bar oss tyvärr inte hela vägen. Vid ett rödlyse vid Henriksdal kände jag plötsligt ”darr på ribban”, och när vi sedan skulle accelerera upp på centralbron var hon inte fräsch alls. Paniken kröp sig inpå skinnet… vågar man bege sig ut på E18 med en bil som inte känns helt fräsch? Motorvarningslampan började lysa och blinka också. Ajaj! Ringde pappa, som stängde av telefonen. Ja… tiden var, väldigt tidig. Vi startade hemifrån före sex. Fick tag i Camilla på Klarastrandsleden och förklarade läget för en nyvaken vän. Camilla som inte tänkt åka upp på söndagen ställde upp och vaknade till ute i Solna. Körde dit Pärlan och parkerade henne på Lövgatan. Åkte sedan med Camilla och tjejerna upp till Kroksbo.

Kom fram försent och missade således både domargenomgång och veterinärbesiktning. Men fick starta ändå! Anläggningen som Veronica och Micke byggt upp var helt grym. Loi var taggad när vi tog en promenad med Camilla och tjejerna. Jag var extremt orolig och nervös.

Var ganska bestämd mot Loi innan vi gick in på ankorna, i tron om att han skulle vara taggad. La honom plats inne i hagen innan vi startade (i open, vi blev uppflyttade förra året). Han låg dock kvar när jag sedan började smacka igång honom, och var inte speciellt taggad på uppgiften. Istället höll han fokus på arenan brevid, där fåren kördes. När jag kommenderade honom, så såg man hur han funderade kring hur han skulle kunna ta sig dit. ”Hm… vänster Lisa, genom två staket? Visst… jag försöker”. Oavsett, inget lyckat run för fem öre.

På eftermiddagen var det dags för korna. Jag var än en gång mycket nervös, svårt att hålla koll på tävlingsnerverna. Ändå fanns lite förväntan då kor måste anses som ”Lois grej”. Vi gick in på arenan och presenterade vårt startnummer för domaren Maarten Walter, som önskade oss lycka till. Gick ner mot fållan på spagettiben. Öppnade stora grinden och såg att Loi blev lite osäker, valde därför att snabbt följde med honom in i fållan (poängavdrag, men det känns mer värt att hjälpa hunden när han tycker att det känns svårt). Fick ut korna fint och sedan flöt allt på. Jag höll min placering på innersidan och tryckte fåren mot staketet, Loi fick driva dem bakifrån. På tillbakavägen från andra grinden gick han upp och stoppade dem då de travade på lite för fort framåt. Jag blev lite nervös först, men insåg sedan att han tänkte rätt… klart vi inte bara kan släppa ner dem. Fållade sedan in dem, och gick ut med en bra känsla.


Den rundan gav 72 poäng och således ett leg (dvs. en typ av förstapris). På protokollet hade Maarten skrivit ”Good thinking! Nice job.” vilket förstås är kul att höra!

Det resultate tillsammans med våra 88 poäng från förre året gjorde att vi blev ”uppflyttade” till nästa klass, som heter open.

Linda, jag och hundarna åkte sedan hem till Annette som bor i Heby för att spendera natten där. Hennes trädgård var full med hundar, men otroligt nog så fungerade det riktigt bra mellan alla. Jag brukar inte ha för vana att släppa ihop Loi med okända hanar, men Annette gav mig mod och visst gick det bra! En mysig grillmiddag bjöds vi på, och fick sedan en nybäddad säng att sova i. Lyx! Kvällen blev sen, men mysig tillsammans med hela Annettes familj. Ett härligt gäng! Jag vaknade sedan vid halv fem av att valparna behövde ut, och tassade ut med alla hundar. Annette tog sedan över och jag fick sova en stund till, ännu mer lyx! Hon matade alla hundar och gjorde sedan i ordning frukost till oss.

Vid åtta var vi ute i Kroksbo för domargenomgång och veterinärbesiktning. Loi fick visa upp sig för veterinären, som tyckte att han såg pigg och tävlingsbar ut. Skönt!

Han började knackigt på ankorna även denna dag. Ofokuserat och säkert en minut gick ut på att rulla sig i ankbajs…! Men sedan klickade något till, och han började jobba ankorna. Då hade tyvärr jag tappat lite fokus, och vi fick dem inte runt banan. Men jag är på något vis ändå nöjd. Loi visade lite av vad han egentligen kan.

Vårt korun blev inte heller bra. Han var lite för laddad till en början, och tryckte på dem för hårt så att det blev ostyrligt. Jag blev stressad och tappade både plan och tankeförmåga. Han gick väldigt fint på slutet, men vi fick ändå inte loss dem. Samarbetet oss emellan var inte helt hundra. han jobbade dem fint men jag fick inte fram till honom vart jag ville ha dem så han flyttade koncentrerat ner dem så fort de försökte ta sig upp längs banan. Samarbetesmiss, men ändå nöjd förare tillslut. Innan tiden var ute så valde jag att fålla in dem, då jag tyckte att han gjort ett fint jobb och borde få ett bra avslut. Det gjorde han snyggt, och var sedan helt soppslut.

Sammantaget så är jag ändå väldigt nöjd med helgen. Vi tog vår STDc titel, och fick känna på tävlingsnervositeten rejält. Nu ska vi försöka träna lite mer fokuserat på kor uppe hos Linda, och förstås träna på fåren här hemma.

Åkte hem på måndagseftermiddagen helt slut. Och fick en bonushund med oss hem… ett inlägg om honom kommer.
Packade över all packning i Pärlan på Lövgatan, och höll tummarna för att hon skulle ta oss hela vägen hem till Värmdö. Det gjorde hon, men gick inte mer än 60km/h upp för kaffebacken. Hade ingen ork alls trots plattan i botten. Pappa kom ut och lyssnade på henne när vi kom hem, och lät meddela att hon inte gick på alla cylindrar. Ja, jag är ju ingen bilmeck men det har med motorn att göra.

Många ord blev det, men det var helgen i stora drag. Tack snälla Camilla som gjorde oss sällskap & ställde upp. Samt tack till sovsällskapet Linda, och husvärden Annette! Ja tack alla som gjorde detta till en trevlig helg!!


Igår var det dags för vår debut i brukset. Appellklass spår stod på tapeten. Klockan ringde tio i sex, och jag undrade om avhopp i sista sekund var ett alternativ. Morgontrött är bara förnamnet, och när det ser ut som om världen är insvept i en svart sopsäck så är det inte motiverande att krypa ur den varma sängen.

Kom hur som helst iväg, och klampade in i klubbstugan strax före sju. Drog startnummer ett och åkte iväg mot spårmarkerna. Hade sällskap av Christer och Mona som hade startnummer 2 och skulle lägga spår på samma ställe som oss. Klev ut spåret, och försökte sprida ut spårprylar och snitslar på platsen i största möjliga mån så att Loi skulle få en vanlig känsla. Verkade lyckas. När han fick hoppa ut ur bilen så var han pepp. Väldigt fokuserad och såg asallvarlig ut. Spår är allvarliga grejer, helt klart. Skötte påsläppet snyggt och nosade iväg exakt i mina fotspår (morgondaggen lämnade spår). Markerade första pinnen fint, tog första vinkeln sagolikt snyggt. Tog andra pinnen fint, slog lite snabbt i andra vinkeln. Men hittade snabbare än snabbast tillbaka till spåret ( i racerfart, blev lite orolig där ett tag att han skulle få i för hög växel). Nära inpå slutet lyfte han upp huvudet och insåg att domarna stod precis framför, undrade vad fan de gjorde där men sänkte sedan huvudet och fann slutet. Lycka! Eller… till viss del också olycka, hade någonstans en förhoppning om att misslyckas med spåret och därmed få slippa lydnaden. Som för min del kändes pressad!

Efter ganska mycket väntan, som det blir, så var det dags för budföring. Loi som verkade lite trött när vi kom tillbaka till klubbstugan (efter promenad) var nu taggad till tusen. Flängde åt alla håll och jag flämtade inombord, jösses. Vågar man släppa kopplet? Hade definitivt inte behövt oroa mig. På marsch fattade Loi inte grejen. Situationen var lite annorlunda jämfört med hur vi tränat budföring. Vi har satsat lite mer på öppna ytor och inte trånga passager. Sedan inte med en klunga människor (domare, skrivare & tävlingsledare) precis bakom föraren. Kopplade upp och insåg att nollan var ett faktum. Lite retsamt, men ändå helt okej. Nu vet vi vad vi behöver träna på där!

Platsliggningen var lite nervös. Jag mest nervös över att andra hundar skulle bete sig. Tyglade ändå min egen nervositet, för att göra det hela till en positiv grej för Loi. Kände att jag lyckades. Han fick ligga brevid bouvier-Loke. Låg tryggt och fint de två första minutrarna, sedan la han över vikten på ena skinkan – inget bra tecken. La sedan ned huvudet brevid ena framtassen, inte heller ett bra tecken. Reste sig sedan, och tog ett tveksamt kliv framåt. Tittade på mig och var olycka personifierad. Jag kände mig ändå lugn, och ganska tillfreds. En klockren nolla. Gick tillbaka och satte ned honom från stående, klappade om honom och sa som det var du är världsbäst, lite mer träning bara!

Innan lydnaden satte fart hade vi lunch. Och jag kunde konstatera att vi skulle kunna gå in och försöka få en positiv bild av lydnadstävlande. För någon chans till uppflytt fanns knappast!

Hela lydnadsprogrammet var en flopp utan dess like. Men kul både där och då och i efterhand. Lojsan var gullig, men totalt urflippad. Kunde varken gå fot (hallå, vi fick en nolla av ena domaren och en femma av den andra! Som ett skämt – fast helt sant! Loi flisade sönder en pinne han hittade på marken under en halt… typ… eh… vad hände med min seriösa hund?). Jag försökte peppa ”men hallå Loi, det här är seriösa grejer, FOT!”. Skrattade samtidigt inombords och tog det hela med en klackspark. Pluspoäng till mig själv i massor! Inkallning och apportering var de enda grejerna Loi kom ihåg. Måste nog köpa ett större minneskort till honom!

På hoppet tog han avstamp på hopphindret, satte sig visserligen på andra sidan men tog avstamp även på invägen. Haha! På läggandet fattade han ingenting. Momentet han kunnat sedan fem månaders ålder! Det är så otroligt underhållande när man tänker på det. Han är så skön, bästa finaste Loi!

Inga poäng att skryta med, mer än en 10:a på spåret. Vi nollade det mesta i övrigt. Jag är ändå riktigt nöjd på något vis, vi har gjort det. Nu är karriären startad på allvar. Vi kommer igen, var så säkra. Jag hoppas att Loi gillade upplevelsen, han verkade ändå rätt glad.

Att man kan vara så nöjd med ett sådant misslyckande, men det är sant. Jag älskar min svarta ligist! Vi behöver bara jobba ihop oss lite mer rent tävlingsmässigt.

Alla foton är tagna av Christer

Tack till Värmdö Bk som anordnade denna trevliga tävling!