Hoppa över navigation

Category Archives: Sorg & saknad

Semesterbilder från den sista sommaren, med Isak. Den där sommaren när allt var så rätt, samtidigt som känslan var så himla fel. Det gick inte att sätta ord på, där och då… men i efterhand vet vi att det var sjukdom som låg bakom det där konstiga.

Jag gråter, och fylls av den sorg som får allt annat att verka helt obetydligt. Inget kan väcka upp mig just då, när sorgen slår till som hårdast. Men några tårar består också utav glädje. Glädjen över att ha fått spendera sex år med den där hunden. Även om det i sammanhanget känns väldigt kort, orättvist kort, så är det sex år fyllda med minnen, äventyr och kärlek.

Jag har så mycket vackra bilder av den hunden, men gråter varje gång jag bläddrar tillbaka. Så var gång ser var och varannan suddig ut, men det är de inte egentligen – de är suddiga av tårar. Fina Isak. Ett kort inlägg, och kanske blir det mer någon gång. För han tar fortfarande upp en stor plats av mitt hjärta.

Vi travbanan där vi gick kvällspromenader i solnedgången så många gånger.

Vid muren i Kristianopel. Isak ser lite ledsen ut, och kanske var han det också. Huvudet ville mer än kroppen, och orken för äventyr fanns inte riktigt där. Ändå hängde han troget med.

På Mellbystrand i doften av vågorna. Lycka för en badgalen, som dagen till ära fick hålla sig på land. Hade envisa sår på tassarna som inte ville ge med sig.

Bägge prinsarna i egen hög person, på en sten i närheten av Båsta.

Annonser

Idag är det ett år sedan vi fick det där telefonsamtalet som man helst av allt inte velat höra. Tio år gammal somnade Eskil in på Södra djursjukhuset, från att ha varit frisk till att bli väldigt sjuk på bara några få dagar… Inlagd på söndagen för att ligga under observation då han inte kunde syresätta sig ordentligt, han hade då svimmat av hemma under morgonpromenaden. Till synes frisk, men med ett lätt hosta sedan en vecka tillbaka. Man tog röntgenbilder på lungorna och insåg att syresättningen vad väldigt dålig; lunginflammation. Man satte in mediciner, men händelseförloppet gick väldigt snabbt… Eskil blev inlagd på isoleringen, och när personalen gick ronden måndag morgon så blev han (som den lyckliga själ han var) överlycklig över att se en människa. Detta i samband med att kroppen inte fick syre gav honom en kolaps. På inrådan från oss så fick han istället flyttas till en bur i närheten av personalrummet för att hela tiden se folk, och inte bli sådär lycklig. Framåt eftermiddagen insåg man att medicinerna inte ville ge verkan, och någon kvällskiss var inte att tänka på. Eskil kunde inte längre gå. Tisdag morgon väntade vi… hoppades… höll tummarna för lite positiva besked. Men de kom inte, nu kunde inte Eskil resa sig längre. Han var tidvis medvetslös.

Vi ville ge ett sista farväl, men hoppet kring att medicinerna skulle börja ge verkan fanns där. Och ett besök från oss hade kanske kunnat bidra till en kolaps som han inte skulle kunnat vakna upp ifrån. Vi avvaktade, och hoppades. En sköterska satt med honom, och de bytte av varandra. Strax efter kl. 15 på eftermiddagen gav den lilla hundkroppen upp. Det fanns inte längre något mer att göra.

Ett sista farväl fick istället ske i efterhand. Jag minns mina känslor, jag minns hur arg jag var… arg på livet… arg på familjen… arg på sköterskorna, arg på allt! Fången i en sorg som tagit min kropp och själ i anspråk. Att förlora en kär vän.

Eskil ledde oss in på en bana fylld av hundar, träningar och tävlingar. Men framförallt en vardag fylld av glädje och kärlek. En väldigt okomplicerad hund som alltid var pigg på allt. Känslig och mjuk, samt väldigt lätt att tycka om. Han hade inget ont i sig för fem öre, om det så gällde konstiga tanter, barn, hundar, höns eller kaniner. Men råddjur och fartiga djur i skogen, det hade han svårt att låta bli.

Vi saknar vår prins, trädgårdstomte och första bästa nanny. Eskil gav både Isak och Loi en alldeles underbar start på livet, lekfull och kärvänlig.

Älskade älskade hund!

Samtliga bilder från februari 2008.