Hoppa över navigation

Category Archives: Kurs


Idag ringde klockan vid 05.00. Ganska tidigt! Snoozade lite innan jag gick upp och förberedda matsäck och mig själv. Lojsan fick tidig frukost och vi gick ut genom dörren lite senare än tänkt. Tidsoptimisten är alltid ganska svårbemästrad. Anlände till Lövgatan lite försent, och såg till min förskräckelse att gatan ekade tom. Hoho? Hann tänka att jag var på fel plats vid fel tid. Hade vi verkligen sagt halv sju? Hade vi sagt Lövgatan? Ringde Camilla som vaknade av mina signaler. Samtidigt som jag pratade med henne så gled Anna och Sofie upp i Volvon. Anna hade också försovit sig, starkt jobbat när hälften av resenärerna försover sig! Vi kom iväg lite senare än planerat, och hämtade upp Linda i Enköping. Pärlan blev närpå fullproppad i form av mig, Loi, Camilla, Chenin, Choice, Linda och Modja. Kom fram till Skinnskatteberg i tid, men det var på håret. Pärlan fick ösa på lite.

Först ett pass utomhus på lite större yta. Loi var mycket svårstyrd och körde sitt race. Ett snabbt och ostyrligt race. Vi insåg ganska snabbt att det inte riktigt var gångbart, att vi behövde mindre utrymme att spela på. Fler behövde som oss… således ägde resten av passen rum i fårhuset. Vi jobbade på Lois attityd som är prio ett. För den som undrar så är han inte så lätt. Han är envis som en gammal räv, ganska hård och är dessutom snabbare än blixten. Bra egenskaper på sitt sätt, men för en oerfaren förare så tar det sin tid – vill jag lova. Vi lyckades ändå tränga in lite i huvudet på honom, och få honom att bitvis tänka efter och fråga innan han tar för sig. Han är frågande i ena stunden, för att i nästa testa mina gränser igen. Att vara konsekvent, tydlig & kunna pendla mellan svart och vitt kanske låter lätt i teorin – men i praktiken är det svårt.

Peter är dock väldigt pedagogisk och får fram vad han vill på ett bra sätt. Riktigt bra!

Kul var det att se alla hundar jobbas igenom. De är så olika och vi kan verkligen lära mycket av att se på och följa varandra. Nu blir det träning i veckan, och förhoppningar om att hitta rätt knappar. Vi åkte hem strax efter fyra efter genomgång och kafferep inne hos Peter. Vi pratade visslingar och jag måste finna min vallningspipa igen. Hemresan var lite småtung, jag var galet trött. Släppte av tjejerna på vägen och sista biten passade jag på att ringa jobbet för att beta av den biten (och samtidigt hålla mig vaken).

Modja har börjat få lite mage och nu till veckan blir det ultraljud. Jag är som ett barn på julafton. Det är så spännande! Lilla Poddis ska bli mamma.

Annonser

I söndags vid halv sju stod jag på Lövgatan under tiden som Camilla & Choice hoppade in i bilen, sedan åkte vi i gemensam trupp med Anna & Sofie mot Skinnskatteberg. Körde till att börja efter E18, sedan efter Oskar, efter det Eniro och slutligen Camillas minne. Hade på känn att vi skulle hamna fel, men många bäckar små visade sig vara en bra väg att gå. Vi hamnade rätt på första försöket!

Peter hade tänt en öppen eld och stearinljus, i skenet av det fick vi berätta om oss själva och våra hundar. Jag missade inledningen eftersom att jag febrilt letade efter mina bilnycklar som jag trodde att jag slarvat bort, de låg dock i tryggt förvar i inre fleecefickan.

Efter genomgången körde vi igång. Jag kände mig nervös och orolig, som alltid på nytt ställe och med nya djur. Peter har dock en lugnande inverkan, så det kunde absolut varit värre. Efter mitt första pass fick jag lite tips och råd. Framförallt att jag måste släppa på min egen oro och mina föreställningar. Jag måste hantera problemen när de kommer, inte oroa mig för dem innan de kommer. Eftersom att det i sin tur skapar problem. Här kommer fler tips och råd som jag snappade upp (det förargliga är ju att man glömmer en hel del, omedelbart):

– Följ alltid upp korrigeringar
– Släpp bara in honom i hagen utan oro kring vad som komma skall
– Ligg ska aldrig vara en bestraffning, backa av efter korrigering och säg ”ligg” lugnt & fint
– Var alltid 100% konsekvent (lättare sagt än gjort!)
– Smacka (tyst) igång framåt och håll själv fokus på fåren. ”Schhh” för att runda.
– Går hunden för snabbt = ligg
– Går hunden med fel attityd = korrigering
– Vikten av att vara en bra skådespelare, låta arg & i nästa stund vara lugn för ett nytt försök

Vi hann två pass innan lunch där vårt andra inte blev speciellt bra. Peter kom in i hagen för att visa lite nya tankar och idéer. Men Loi har, tyvärr, fått gå den hårda skolan och lärt sig att instruktörer i vallningen inte alltid är snälla. Därav byggde han på sig mycket negativ stress och gick upp i varv som sedan var svårt att dämpa. Under lunchpausen pratade vi om detta, och jag kunde faktiskt inte låta bli att börja gråta. Peter är verkligen en människokännare och det är så skönt att kunna träna för någon där man verkligen känner att man kan säga vad man tänker och tycker. Han sa till alla oss att det är vi som känner våra hundar bäst, och det måste vi alltid komma ihåg. Om något inte känns bra, så har vi all rätt i världen att säga ”nej”. Både för oss själva och hundarnas skull. Svårt, men absolut skönt att höra det från någon som Peter. Där tycker jag han har sin största styrka, att kunna anpassa sig efter ekipage och aldrig ha uppsynen ”jag vet och kan bäst”. Han berättade också om alla hundar han tar hem för träning, att det är viktigt att bygga relation innan man går in och korrigerar en hund mycket.

Passet efter lunch kändes mycket bättre, vi jobbade vidare och såg viss genomslagskraft. Men Peter påtalde också att vissa hundar är som en lätt sommarbris, andra som en hel orkan (med en blick mot Loi). Det är hårt arbete som leder fram till ett färdigt resultat, men när jag väl kommer dit… så har jag mycket krafter som jag har nytta av. Sedan är Loi väldigt envis, vilket verkligen visar sig i vallningen där han närpå aldrig ger upp. Han vill åt sin belöning, att få flytta på fåren. Och räds inga knep att nå dit. Djurintresset är väldigt stort, vilket förstås också är något positivit.

Det sista passet körde vi igenom alla hundar väldigt fort. Peters kommentar angående slutet på Lois runda ”Wow, det där kallar jag vallning, vilken stil” där Loi gick mot fåren i fösning… ett steg… i…taget. En dag, när alla bitar faller på plats, kommer det vara ett sant nöje. Men det ligger mycket hårt arbete framför oss innan vi når dit. Men tusan vad roligt det är när det glimmar till!

Jättekul var det att se alla andra också, olika hundar som behöver olika saker. Man lär sig så otroligt mycket på att se arbetet med olika hundar. Deltog gjorde: jag & Loi, Sofie & Milo, Florence & Milton, Camilla & Choice, Anna & Doc. Ett himla trevligt gäng!

Förhoppningsvis så ska vi tillbaka till Peter om inte alltför länge!
Tack för en väldigt trevlig dag alla tjejorna!


Doc tar sikte på en pinne att apportera efter att ha gått fokuserat och ansträngt sig. Det är så intressant att se olika hundar hantera jobbiga situationer.

Mysigaste stället att sitta och luncha på, borde helt klart finnas i alla träningshagar!


Nu har ni sett många bilder, men kanske finns även ett intresse för ord?

Onsdag morgon styrde jag Pärlan mot Enköpingstrakten. Det var med viss oro jag vred om nyckeln på morgonkvisten. Hade packat ut allt i bilen, och höll tummarna för gott humör hos Pärlan (som indikerat både det ena och det andra på tisdagskvällen). Tack och lov så gick resan smärtfritt, om man bortser från alla morgonköer (som vi hamnade mitt i… kanske hade vi kommit mer lindrigt undan om jag inte försovit mig). Hur själva nötvallningen gick har vi ju redovisat lite tidigare, inte alldeles strålande. Men med viss framgång. Fårclinicen visade sig istället bli höjdpunkten. En salig blandning mellan tårar och drömska ögonblick.

Vi började lugnt på fredagen där Loi visade en fin attityd i fållan. Inte världens lydigaste alla gånger, men ändå helt okej. Vi fick tummen upp mellan varven från Bjintze, vilket visar en förnöjd instruktör. Vi fick en lektion i hur man bör/ska använda vallningspinnen, och jag fick i uppgift att försöka sakta ner Loi ytterliggare. Han fick öva korta hämt i fålla, och fokusera på att sakta ner när han hittat balanspunkten. Jag fick många ord att hålla reda på, och sabbade repetition efter repetition.

Fredag kväll och eftermiddag var jag mentalt och kroppsligt helt slut. Varken godis eller kaffe hade längre någon effekt, och detta påverkade förstås koncentrationsförmågan. Vi åt i vanlig ordning en trevlig middag tillsammans, innan kvällen blev väldigt sen (Linda och jag for in till Enköping och agerade lite taxi). Loi fick än en gång spendera natten i sällskap av Kjetil då Jackson sov med oss på rummet (jag, Linda och Sofie delade dubbelsängen).

Lördag morgon så var jag uppe före Linda och ställde i ordning frukost (något som hon annars försett mig med varje dag, gulleLinda!). Bjintze inledde morgonen med att fråga vad vi egentligen ville lära oss idag. Jag sa att jag skulle vilja lära Loi höger respektive vänster. Han förklarade lite kort hur han tänkte där innan vi fick köra igång. Med hjälp av placering och åt vilket håll det var naturligt för Loi att gå på så fick han hämta djuren, i samband med att jag sa höger alt. vänster. Bjintze sa att det var mycket viktigt att själv aldrig säga fel precis i inlärningen, om man vill ha resultat. Man måste känna sig säker på höger/vänster själv. Själv hade han skor som det stod höger & vänster på). Samtidigt så försökte vi träna bort att Loi överflankerar lite i hämten (går förbi balanspunkten och börjar pendla bakom djuren). Där skulle jag, om han gick på ett högerhämt, säga vänster samtidigt som jag visade honom med staven.

Ett pass på 5-10 minuter. Nästa gång vi gick in i den lilla hagen (några timmar senare) skulle vi fortsätta på samma övning, men både Bjintze och jag insåg ganska snabbt att Loi redan hade lärt sig höger & vänster. Vi testade honom några gånger genom att skicka honom på fel håll, dvs. om det var naturligt för honom att gå på höger (med drag och fårens placering) så viskade jag ”vänster”. Fungerade till 100%. Kändes helt magiskt, och jag insåg för en stund hur otroligt smart Loi är. Tänk vad många moment man tragglar i all evighet.

Något jag också fick en lärdom kring var att jag uppfattar Loi som olydig när han i sin tur försöker undkomma press. Det i situationen när jag tar honom bort från djuren efter en lyckad repetition. Jag blev jätteirriterad på att han drog gång på gång innan han blev kommenderad, men Bjintze menade på att det inte var det de handlade om. Utan att ju längre jag väntade med att skicka honom ju mer press byggde jag upp, vilket tillslut ledde till att han stod på tårna och inte kunde stanna kvar. Istället, när en längre paus behövdes så kom Bjintze till mig vid staketet och började prata, då kunde Loi lungt och stilla stå och vänta tills vi var klara med vårt (betydelselösa) snack. När han då blev skickad så gick han hur lugnt och fint som helst. Lite svårt att förklara, och jag vet inte om det blir rätt i ord, men där och då otroligt lärorikt.

Vi började sedan träna på kommandot ut, för att få honom till att göra snygga hämt. Det ordet däremot är inte riktigt befäst, och inte de där riktigt snygga hämten till 100% heller. Ändå avslutades dagen väldigt lyckad. Jag tog dessutom en snabbvila på lunchen (det regnade ute och vi tog extra lång lunch), vilket medförde att jag kände mig pigg och glad på eftermiddagen. Bra val!

På lördagskvällen bjöd Therese och Grete på god efterrätt. Och Bjintze var gullig nog att presentera uppgiften att imorgon skulle vi ut på stor yta. Jag bleknade direkt, och kände hur maten vände sig i magen. Kunde inte riktigt släppa det… och ifrågasatte mer än en gång om det verkligen var nödvändigt. Vårt arbete på liten ytan har verkligen gett resultat, och vi har hittat rätt på varandra. Att ge sig ut på större yta är verkligen att äventyra det. Bjintze var envis som en gammal get och tyckte bara att det skulle bli roligt, jag var definitivt inte lika övertygad.

Kom i säng i tid och fick några timmars god sömn. Söndag morgon så höll Bjintze fast vid sin plan, men ett pass i lilla hagen skulle vi få först. Loi var inte 100% på höger/vänster längre, så vi får gott nöta det lite mer. Är nog inte mycket som behövs.

Sedan var det dags för större yta. Jag kände hur hopplösheten for över mig, men tog tjuren vid hornen. Loi hetsade upp sig direkt, det gick på två röda. Jag kände mig först handfallen och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig an problemet. Sedan blev jag arg, ledsen, och uppgiven samtidigt som jag fick någon typ av ordning på Loi. Slängde onda blickar på Bjintze och sa med tårar i hela ansiktet ”vad var det jag sa?”. Han inte fullt lika orolig dock… Gick ut från hagen en stund senare, uppgiven och ledsen. Bjintze försökte trösta ”det ser inte så dåligt ut som du tror, du skötte det jättebra, din tajming är jättefin…” osv osv. Men här kunde inga ord trösta. Oentusiastisk så tittade jag på ekipage efter ekipage som gjorde framsteg och funderade på min egen otillräcklighet. Missnöjd var bara förnamnet. Innan lunch så tvingade Bjintze in mig i hagen igen på ett extrapass. Loi var taggad men lyssnade ändå bättre än tidigare. Jag bytte vallningsstav och kände hur självförtroendet började komma krypande igen. Vi fick ta ut alla får ur boxsystemet och utan att jag visste ordet av det så var vi ute på stora fältet med hela flocken. Bjinzte hade lurat mig till något jag innan absolut inte velat göra. Där stod vi, jag och Loi som jobbade den stora flocken till mig. Bjintze lycklig över att se Loi (han har ett väldigt gott öga till honom…) få jobba mer fritt, och med full koll på en stor flock.

Vi gick in på lunch och jag var lyckligare än tidigare, men samtidigt missnöjd över att Loi inte kunde tagga ner ordentligt.

På eftermiddagen började folk droppa av, med diverese olika körlängd så for de en efter en. Slutligen så var det bara jag, Linda, Kjetil och Anna kvar. Loi skulle gå sist för att eventuellt ta ut flocken igen. Vi började i mellanstora hagen, och jag fick order om att gå fram och tillbaka, låta Loi hålla fåren till mig och jobba på att få honom att hålla ett okej avstånd. Gick förhållandevis bra, och Bjintze öppnade grinden ut till publiken. Vi tog ett varv där, och jag kunde gå och känna mig lycklig. Hade fåren samlade ikring mig… men med avstånd och möjligheten att kunna gå ordentligt. Bjintze pratade på i bakgrunden ”du kan känna dig lugn, aldrig att Loi kommer tappa ett får, han sköter det där, gå bara”. Slutligen så öppnade han upp till stora hagen och vi fick ta dem in i fållan där. Loi skötte sig fint och drog inte iväg okontrollerat som jag trott.

Euforisk lycka efteråt, min fina lilla ligisthund! Vi hoppas på utveckling i samma anda, och om vi ska leva upp till förväntningarna som Bjinzte har så får vi nog ligga i. Hans komplimanger kring Loi har haglat i helgen, och nog är det alltid kul att höra trevliga saker om ens hund…

Nu har vi ett och annat att träna på och ta itu med, och glädjande nog så känns det bara roligt.

Lite middag i sällskap av familjen Idås och Bjintze på söndagskvällen innan vi efter lite bildutbyte for hem vid 23. Ganska tomma vägar bjöd på snabb hemfärd.

Jag var orolig för att Loi inte skulle hålla i fem dagars vallning, men hade definitivt inte behövt oroa mig. Han har hållit ihop riktigt bra, och hade med säkerhet kunnat jobba på ett par dagar till. Jag däremot var slutkörd efter 3 dagar!!

Tack snälla familjen Idås som lät sitt hus invarderas av vallningsgäster, och framförallt Linda som höll i trådarna. Men också tack till alla deltagare för trevliga dagar. Härlig stämning och trevliga hundar.


Här följer nu några utvalda bilder från lördagen och söndagen. Deltagare där var: jag & Loi, Linda & Modja, Anna & Doc, Govert & Tiffany, Kjetil & Nix, Grete & Sejer, Therese & Burre, Åsa & Stella samt Sofie & Jackson

Doc

Sofie & Jackson på väg ut ur hagen


Stella

Jackson

BC Mist

Tiffany

Betsey

Linda & Sejer

Kloka fina Betsey

Therese och Burre

Grete, Sejer, Linda, Therese och Burre

Modja

Sejer

Stella

På fredagens clinic deltog: jag & Loi, Sofie & Jackson, Linda & Modja, Anna & Doc, Grete & Sejer, Therese & Burre, Kjetil & Nix, Maria & Love.

Tackan Pärlan (väldigt egen, och väldigt fin)

Maria och Love får instruktioner från Bjintze

Doc

Linda och Modja

Sofie och Jackson

Bjintze visar med HELA handen

Modja och Love

Love

Kjetil och Nix

Bjintze ger råd
Bjintzes trogna följeslagare och hjälpreda Betsey

Lois fina syster Modja

Mannen som talar med får: Bjintze (Betsey beskådar spektaklet)

Burre får möta handduken efter att ha blivit duschad, hundar som vistas i en fårhage en hel dag i regn blir… leriga









Samtliga bilder fotade av Sofie Kans, tack snälla! På sista bilden har vi syskonparet Loi och Modja i samarbete, så himla härligt!

Choice

Nix

Bjintze, Ingrid, Burre och Therese

Hela nötvallningsgänget (utom jag och Loi)

Tina med Lois syster Phoebe

Loi publikar

En gruppövning, här ser ni Ingrid, Lava, Tina, Phoebe, Anders, Tilda, Camilla och Choice i samarbete

Resten av gänget kollade på

Chenin var med som stadig publik

Nu är en två dagars nötclinic till ända. Vi har i dagarna två flyttat på nötkreatur här uppe i Enköping. Bjintze heter instrutören och kommer från Holland. Vi kursade för honom i somras också och gillar kort och gott hans tänk. Loi har tyvärr varit lite disträ då hans kompis Choice varit i höglöp, och då Loi tycker att hon är en riktigt söt tjej så kände han att det vad dags så att säga. Mycket har därför gått åt till att försöka motivera honom om att kärlek inte är allt. Mellan varven har han kunna släppa det riktigt bra, men ibland har det varit fullkomligt hopplöst att nå fram. Och en hund som inte har full fokus på uppgiften jobbar kort och gott inte riktigt lika bra.

Ända har vi fått jobba på en massa saker, och väldigt roligt har det varit. Idag har vi fått jobba i team (från att jobba alla ekipage tillsammans på stor yta till att bara jobba två). Det har varit väldigt nyttigt att samarbeta och ta sig an riktigt stora uppgifter. Linda och jag hade en svår uppgift att ta oss an genom att ta flocken om 14 djur från en sida av hagen till en annan, kanske 200 meter (eller strax över) på en RAK linje. Vi fick kort och gott kämpa, då djuren dessutom hade drag åt lite olika håll.

I en annan övning fick jag Therese med Burre och Kjetil med Nix flytta djuren tillsammans utefter en förutbestämd bana. Hundarna arbetade fint tillsammans och det var så kul att se tre aussiehanar arbeta så tätt inpå varandra utan minsta gruff eller blickar på varandra.

Riktigt trevliga kor har vi fått träna på (ungdjur), och allt har hela tiden gått lugnt och fint. Ingen onödig stress vilket har synts på både hundar, kor och förare. Roligt!

Loi har, när han inte varit löppilsk, varit väldigt lyhörd. Vi har onekligen börjat hitta fram till något fint. Och Bjinze har frågat mer än en gång vad jag egentligen har gjort/tränat sedan vi sågs sist. En stor skillnad, kanske främst samarbetsmässigt tycker han sig kunna se, vilket förstås känns roligt.

Sitter här med Bjintz rakt över bordet, som hela tiden tittar på mina fingrar och undrar hur snabbt jag kan skriva egentligen. Detta trots att Lindas tangentbord saknar t och e. Ska nog övergå till att vara social nu! Imorgon väntar fårvallning, men först en trevlig kväll med gänget här. Nu närmast middag!

Bilder kommer, var så säkra!


Imorgon åker vi till Enköping för att delta på clinic för Bjintze. Det blir lite utav en favorit i repris, och vi hoppas på lika många lärdomar som sist. Imorgon startar vi på nöt, ska bli spännande!

Jag ska försöka uppdatera lite dagligen (om det går!) från Enköping, så håll utkik om ni är nyfikna.

Denna dag ett liv! Pärlan har spelat mig ett spratt här på kvällen, och jag trodde för en stund att jag skulle behöva ta tåget till Enköping imorgon. Inte helt enligt planen… Jätteskönt med egen bil, när den fungerar. Tyvärr så tycks Pärlan ha kommit in i trotsåldern, och fick för sig att flascha med en massa lampor när jag åkte hem från spårkursavslutningen. Kände lätt panik ”hallå, vi ska åka galet tidigt imorgon Pärlan, lägg av med dina dumheter”. Tur i oturen så har man en pappa som inte är fullt lika handfallen vad gäller bilar som jag. Nu ser det i vart fall lovande ut, jag hoppas att det fortsätter så! På måndag kan Pärlan slänga in handduken (om hon nu nödvändigtvis måste).

Annars har dagen mellan detta trasiga skosnöre och bil varit helt okej. Loi har hängt med mig på diverse ärenden, och verkade fram åt kvällen rätt tagen. Ibland är det jobbigt att bara hänga med.

Sista timmarna har spenderats ute på klubben med spårkursavslutning. Vi fick gå fotgående i par, nyttigt. Loi är dock så fladdrig i sin position att jag gärna anpassar mig efter honom. Känns inte precis stabilt någonstans. Han fick springa en budföring till Elisabeth och tycker att det är galet roligt. Så pass att han startar med morr när han springer mot mottagaren… och körde med startskall från mottagaren tillbaka till mig. Lite gulligt ändå när de är taggade! Sedan blir det väl inte världens bästa poäng om han gör så på tävling, men då tror jag att han kommer sansa sig lite.

Vad gäller hopp-sitt-hopp så hade vi totalt hjärnsläpp. Det momentet som känts säkert fungerade inte alls. Han hoppade inte ut, drog iväg och stannade vid hindret tittandes på mig. Väldigt förig dagen till ära. Lite träning på hoppets olika delar så kunde vi slutligen presentera ett fullständigt moment.

Lite avslutningsfika och avtackande av instruktörerna. Roligt har det varit att bli drillad i spåret och brukslydnaden!

Nu packning inför morgondagen.