Hoppa över navigation

Monthly Archives: november 2010


Många dagar utan ett inlägg, utan en rad. Vi lever och mår väl. Jag ganska trött, hundarna ganska pigga… så kan ni räkna ut resten själva. 😉

Annonser

En lönespecifikation i mängden. Tidiga mornar här senast, klockan ringer före sex och jag tänder taklampan för att försöka hitta formen. Morgonpigg är inte mitt andranamn. Hundarna får tidigt lätta på trycket, och jag vinkar sedan av dem i dörren och ger mig ut i kylan.

När man sedan kommer hem, så har hundarna en sväng promenerats av någon annan. Men är snabbt på benen för att de vill ut med mig. Just där och då, när man känner sig sjuk av trötthet och sjunker ner på en köksstol – så undrar man så smått varför man valt att ha hund istället för fler katter. Man klär sig varmt, ger sig ut, och påminns om varför man valt hundlivet som en livsstil. Det ger energi, det är friskvård, det är kärlek.

Idag somnade jag lätt framför Grey´s anatomy i mina försök att ladda upp inför att ge mig ut i snön. Då ringde passande nog Maria med pigg stämma, och väckte upp mig från dimman ”har ni lust att hänga med ut på promenad?”. Svaret blev givetvis ja, för ut skulle vi. Lojsan och jag mötte upp Maria och Prada uppe i rondellen. Tog sedan en skogspromenad efter att hundarna hälsat. Loi mycket tveksam till Pradas nya grymtande, han trodde nog att hon morrade och blev lätt upprörd. Sansade sig och blev sedan istället undvikande. Grymtande hundar… blä?! Efter en promenadstund var det glömt och förlåtet.

I mötet med hundar som faktiskt fryser i snön, så är jag glad för hundar med underull som inte fryser i första taget. Lite smålyxigt!

Nu tidig nattsömn en fredagskväll, för att orka den analkande helgen!


Idag var dagen när Lakki lärde sig ligg kvar, med stadga. Att ligga kvar och bakbenen studdsar mot marken räknas inte riktigt, inte ens i den bästa av världar. Idag kunde alla ben ligga tryggt mot golvet (visserligen beredd) under tiden som jag flyttade mig två-tre meter bakåt. Genombrott av stora mått. Bättre sent än aldrig!

Bästa hjälpen ser ni dock ovan, Loi. Man ska inte göra det svårare än det är.


Det är som om en ny värld öppnar sig när snön faller till backen, och stannar där. Ett nytt ljus sprider sig, på såväl mark som i ansikten. Ett hopp tänds, och möjligheten till nya aktiviteter öppnas. Variation bjuder Sverige på, och jag gillar det.

Vad jag inte gillar är otaliga trafikrapporter på radion, vissa värre än andra. En ung man dog på Lagnövägen nu idag, och en klump lägger sig tung i magen. Undrar vem det var? Undrar om det är någon jag känner? Hoppas just att vi slipper mer trafikoffer i år, men jag förstår ju hur orimligt det låter. En tanke till alla er, som är drabbade… har varit drabbade… eller kommer att drabbas.

På eftermiddagen kunde jag inte stå emot mitt inre sug längre, och latmasken fick stå tillbaka till fördel för förnuftet och viljan – skidtur i ovädret! Utrustade mig med rånarluvan i fleece och stavarna i högsta hugg. Hundarna iförda björkisselar (Lakki med längre lina än Loi, för att inte dra utan mest vara kopplad) och expanderlina. Lakki inledde starkt med att jaga skidspetsarna, men gav sig efter en stund när jag berättade för honom hur oönskat den jaktturen var. Det blev ingen vidare lång tur, men sådär alldeles lagom. Nöjda var vi alla tre när vi kom in, lite småjobbigt för grabbarna att springa i snön (tidvis lösa, och då i betydligt högre hastighet än när jag kommer efter på skidorna).

Middagskok i form av kycklingfilé och ris samtidigt som telefonen ringde hysteriskt. Lite över mitt förstånd hur jag lyckades få till en middag samtidigt som jag svarade frenetiskt. Såsen brände inte, riset blev inte överkokt och kycklingen blev inte torr. Hejja hejja simultantförmågan!

En dag utan det där lilla extra. Lunchpromenad med grabbarna i snötäckt skog. De sprang som galna (speciellt Loi som inte fick någon skogstur igår). Landade sedan hemmavid för snabblunch och ombyte. Sedan iväg till jobbet i snöstormen. Läkarbesök med en boende och lite turer kring det. Sena färdtjänster osv. osv. Ibland känns det som never ending story. Piggades sedan upp med en match alfapet som jag vann (hyfsat stort – nöjd!). Pratade företagsidéer med en kollega och åt yoghurtgodis med pumpakärnor (som han fått och inte gillade) – de var jättegoda! Möttes sedan hemmavid av nybakta saffransbullar, en god kväll. Loi alldeles väldigt mysig, mer hemmatid gör att han saknar mig mer när jag är borta.

Nu är mina batterier slut, godnatt världen! Hoppas på vackert snötäcke imorgon, så att man kan åka längdskidor snart!

Idag har jag spenderat några timmar i Farsta hos min kusin Emma tillsammans med hennes staffe Nippe. Den hunden har haft ett ganska hårt liv, och jag hade hört mycket om honom men aldrig träffat honom tidigare. Möttes av en glad staffe med ett brett flin som välkomnade mig med pussar och studdsar när jag kröp in genom balkongen. Ville frenetiskt tugga på allt som kom i hans väg av glädje. Ibland lite skinn på en arm, ibland en ände på en tröja. Ändå en glad hund, med hjärtat på rätt ställe. Nippe ska snart flytta till Dalarna, och jag önska honom varmt lycka till!

Inte för att jag är sugen på en staffe, men hade jag varit det… hade namnet varit givet: Grodan-Boll (för vi insåg just idag, att dubbelnamn säkert kommer bli hett snart). Huvud som en rund boll, och ett flin som sträcker sig ända ut till öronen. Likheten med en groda och en boll är slående!

Foto: Malin Hamner

Loi dirigerar mig från sin plats utanför staketet. Tror han säger höger här (jag är ganska lång bort, så han säger det ganska högt), men det är lite svårt att se på bild. Vår tolkning av så kallad staketvallning.

Idag samlades aussiegänget ihop för gemensam visit upp till Enköping och Linda. Vallning stod på tapeten och alla var mer eller mindre laddade (jag dagen till ära lite mindre, känns som om säsongen är lite över?). Såg röda volvon med Nathalie och Malin i strax efter Grillby. De hade rökpaus och verkade glada och nöjda med livet. Jag stannade en bit bort för att ringa och fråga om de möjligen behövde vägvisare. Så var fallet! Längs snötäckta vägar tog vi oss fram genom skogarna. Så vackert! Och så skönt med ordentliga däck när väglaget ser ut att ifrågasätta!

Väl på plats hade de andra redan anlänt, så det var bara att köra igång. Två olika hagar och ladan medförde möjligheter till olika stationer och träning på många platser samtidigt. Effektivt och många hann träna mycket! Ladan var jättefin, och där insåg jag att säsongen inte behöver vara slut alls… Det går ju att träna inomhus! Jättefint hade de ordnat det.

Loi och jag tränade lite när de andra var på annat håll. På sätt och vis lite skönt kan jag tycka, att får fnula på lite på egen hand. Vi behöver sådant. Vi behöver dock inte den typen av start som Loi körde idag, totalt oregerlig. Stängde ut honom från hagen och sa att ska det vara på det viset, ja då vallar jag i så fall själv! Tror han tog mig på orden, för sedan skärpte han till sig lite. Tidvis mycket hetsigt, och stressigt. Han vill som så väl, men ödslar för mycket energi på ingenting. Skulle bara behöva andas mer, han tänker så rätt men det blir också så fel. Vi nötte på, och gick sedan ut i stora hagen. Tränade lite hämt och försökte finna glädjen i att lämna fåren. Tack och lov för snö, efter snyggt hämt var det jubel och applåder och snöbollar susandes genom luften som Loi glatt fångade. Annars dras vi med mycket frustration där i lämnandet. Fokuserade på kommandot ”ner” (sakta ner) när han hittat balanspunkten och fåren är på väg mot mig, då är det läge att slå av på takten för att fåren inte ska börja springa. Mellan varven klarade han det galant, men sedan blev han som trött och verkade inte orka hålla ihop (inser jag i efterhand, där och då är jag så uppe i vad jag gör att jag inte riktigt hinner fokusera på sådant).

Lite valium så skulle han gå som en klocka! 😉

Helhetsmässigt så är jag nöjd, och jag försöker fokusera på det som faktiskt gick bra. Även om det tidvis känns som att stå och trampa luft. Lindas får är perfekta att träna på! Sofie sa att hon var lite kär i dem idag… och det var starka ord, men jag kan någonstans hålla med. De är lugna, trygga, schyssta och trevliga.

Roligt var det att se alla andra, och sitta och prata inne i ladan. Jag fick gå något varv inne i halmen med Moa, som inte riktigt ville ha mig som samarbetspartner. Hon totaldissade mig! Ett snyggt försök var det i alla fall, Malin fick sedan köra henne själv och det gick betydligt bättre!

For sedan efter några timmar hem, ganska glada och nöjda. Jag agerade levande GPS till Malin & Nathalie som annars garanterat hamnat på villovägar. Väl hemma så är vi nu ganska trötta!

Tack alla inblandade för en trevlig dag!

18 november 2009, kärlek redan då

Har glidit runt i mitt nya superunderställ av merinoull hela dagen. Jätteskönt, men kanske inte allt för charmerande. Men vad gör väl det när man mest uppehåller sig i tvättstugan och mellan det dricker kaffe? Lite mer klädsel har använts vid utomhusbesök, så som promenad upp över ängarna vid lunch. Grabbarna sprang ikapp och hoppade glatt över alla vattenpölar. Inte fullt lika smidigt hängde jag efter.

Kvällsvisit i Mölnvik där rånarluva (i fleece) inhandlades på Jula. Förbereder för kall vinter (inte rån, om någon nu trodde det), och tänker på skidturer. Loi hängde med och fick sig sin kvällspromenad där. I sällskap med mamma inspekterade vi området och hittade ny ridsportsbutik. BW ridsport. Trevlig ägare som erbjöd sig öppna butiken igen trots att hon egentligen stängt, vi avböjde och nöjde oss med fönstershopping men blev stående där ett tag pratandes med henne. Gemensam nämnare med mamma som också är ”nybliven” egenföretagare. Mamman dock inom fotvårdsbranschen. Om någon är sugen på hembesök av en medicinsk fotvårdare så kan jag med glädje förmedla kontakter, tror hon är rätt bra för många kunder återkommer…!

Satte oss utanför Willys och lyssnade på Skärgårdsradion (de har högtalare utomhus). Loi är grym vid sådan typ av passivitet. Mamma bjöd på godis och vi gottade oss i vidare fönstershopping. Helt plötsligt dyker en lång man upp väldigt nära, sådär att man känner ”oj, nu kom du nog lite väl nära!”. Insåg efter någon sekund att det var min storebror. För mamma dröjde det dock 30 sekunder innan hon insåg det. Reaktionsförmågan blir ju visserligen längre när man blir äldre, men det där var i längsta laget. Pratade en längre stund och förhörde brodern om vad som fått honom att åka och handla i Mölnvik när det definitivt inte är närmsta köpcentrat för honom. Det visade sig vara morgonjuice på Willys som lockade – han är så rolig. Vinkade hejdå efter att jag uppmanat honom att börja skriva önskelista inför jul, det ska börjas i tid. (Så tänker jag alltid inför, sen är jag en av dem som hetsar sista dagen…)

Närmare två timmar spenderades, det går snabbt när man har roligt. Understället höll mig varm, om kroppen. Men händer och huvud var nära på att förfrysa. Att bara någon minusgrad kan kännas så kallt,  jag är förundrad!

Imorgon är det dags att rycka upp sig från slapparklädsel, arbetsdag väntar.

Jag har studerat statistiken lite här på sidan, och absolut roligast är att se vad folk har sökt på för att hitta hit. Igår misstänker jag att de hade strömavbrott i Enköping, för hela två besökare kom hit med den sökningen. Annars är en favorit ”Pizza Loi”, jag undrar just vad det är för pizza. Och om besökare blev nöjd med infon här på sidan. Hehe! Lite skrämmande är alla sökningar med mitt fullständiga namn, undrar i vilket sammanhang jag skrivit det här. Men tydligen så är det gjort, eller om det går via registreringen. Man undrar just vilka alla är, och vad som får dem att söka efter mig!

Nog med ordblaj, nu väntas godnattsömn. Men innan dess, några rader i Borta bäst av Sara Kadefors. Riktigt rolig bok, undrar just vart den ska sluta.

I tisdags åkte jag och Loi upp till Enköping för att spendera lite tid med Linda och tjejerna. Mötte upp Linda hos familjen Wernerstad där vi kollade på deras femveckorsgamla Border collievalpar. Tretton stycken gudomligt söta små korvar. Redan individer och vackert tecknade. Mamma Ebba låg i våra knän samtidigt som vi satt och beskådade underverken.

Sedan en snabbvisit in till Enköping innan vi tog en härligt kall kvällspromenad ute i Folsberga. Hundarna utrustade med reflexvästar för att synas på de mörka vägarna.

Middagstid och nöjda hundar innan Linda ordnade med glöggfika. Min premiär för i år. Dessutom pepparkakor och lussebullar, mums! Julstämning infann sig, och tänk snart är det dags!

Onsdagen bjöd på lång promenad i outforskade trakter (där jag aldrig varit). Lite kyligt tidvis. Trots fleecetröja och långkalsonger som inte var till någon vidare hjälp. Varm chokladstopp på vägen och ostsmörgås. Rimfrost i håret och hundar som såg ut att ha åldrats tio år, men på pigga ben. Flera timmar längs lantvägar ledde sedan till ganska nöjda hundar hemmavid, och vi kunde avnjuta några koppar te (för att återfå värme) samt knäckebröd med senap (Lindas nya, smakade oanat bra!) tittandes på Ung och bortskämd samt Pensionärsjävlar. En blandning av skratt och förtvivlan.

Jag köpte ett merinoullsunderställ från Ullmax (genom Linda & Katrin) vilket jag har invigt idag. Varm var bara förnamnet, verkar fungera bra! Inget mer frysande är förhoppningen.

Åkte sedan hem framåt kvällen på isiga vägar. Mina däck verkar fungera bra!