Hoppa över navigation

Monthly Archives: oktober 2010


Vaknade tidigt av intensiva telefonsignaler, insåg efter titt på klockan att det måste vara  något väldigt viktigt. Så var också fallet. Tog sedan morgonpromenad med Loi och rensade luften lite. Tyst, stilla och lite smålerigt. Möttes sedan Fia. Fick först lite hjärtat i halsgropen, inte så kul att möta ensam hund i skogen av kamphundssort när kön ser ut att vara okänt. Lojsan hade dock positiv inställning och insåg väl att det var Fia före att jag gjorde det. De hade sedan race tillsammans och visade sig klicka bra. Fia följde oss hem och vi lämpade sedan av henne där hon hör hemma.

Nu en kaffekopp och planering av dagen som sådan.

Loi är lite svullen kring sitt vänstra öga, igår lyckades han nämligen med bedriften att få karbinhaken att fastna i ögonkanten. Fråga mig inte hur det gick till, men lite obehagligt var det för pappa som var ute med honom. Lasse bistod med ficklampa och de kunde få bort den utan att göra skada.

Annonser


Det har varit allt för lite spår på sista tiden, och då speciellt i sällskap av tjejerna. Nu styrda vi upp ordentligt och samlades allihop, så himla mysigt! Med var: Camilla, Chenin & Choice, Anna, Dalton & Doc, Malin, Moa & Tjabo, Sofie, Tristan & Milo och så nykomlingar i gänget i form av Hanna & Isa samt Maria & Cash. Vilket stort härligt sällskap!

Vi strukturerade upp ordentligt och delade upp oss. Anna la ut spår till Loi (blev två stycken då det första inte kunde bli så långt), och jag gick ut spår till Doc. Fick till ett ganska bra spår till Dockan, som han sedan tog snyckt (åhnejt, den felskrivningen kan jag inte ens ändra… hur tänkte jag där? Snyggt – snyckt?). Duktig prick!

Lois första spår var inte så långt, men väldigt tekniskt. Jag är så himla nöjd med honom där, han var grym. Körde på fullt ös till en början, och jag har fortfarande (sex timmar senare…) ont i fingrarna. Ångrade att jag inte tagit ordentliga handskar och höll hjälpligt i linan. Till min räddning så trasslade han sedan in sig, och haltade sedan fram i spåret då linan låg om ett framben. Men han spårade på, och jag lät det vara. Han löste den ena svårigheten efter den andra, och det korta spåret innehöll verkligen så mycket. Tack så hemskt mycket Anna, väldigt roligt var det! Vi hade lagt ut en toarulle med korv i, men den hoppade Loi över… däremot stannade han upp vid pinnarna. Lite typiskt honom på något vis!

Det andra spåret var i en helt annan typ av skog. Påsläppet blev bra, men sedan blev det lite svårigheter och slag. Ett tag var vi riktigt borta från spåret, men jag lät honom spåra på åt fel håll då jag tror att det kan vara lärorikt (dels för mig att se, känna och analysera honom när han är ordentligt av spår, samt för honom att söka reda på spår när han tappat). Han visade sig grym på att hittade tillbaka till spåret, trots det stora felsteget. Var kul att se! Sedan hittade vi ett råddjur som for iväg precis framför näsan på Loi, linan satte stopp för honom att dra efter… Men han kunde sedan snabbt ägna sig åt riktigt spårarbete igen. Kändes lite flackt och han sprang lite mer än han spårade. Ändå helt okej på något vis. Kom lite snett på slutet, men trots ett riktigt korvligt spår så är jag nöjd. Det går inte alltid som tänkt, och det viktiga är egentligen vad som händer då. Loi visade att han jobbade vidare även om det tar emot, och att han är duktig på att söka reda på spår själv utan min hjälp. Finhunden!

Tränade sedan lite kryp efter experttips från Hanna. Försöker lära honom att bara krypa när jag flyttar vänster ben för att han inte ska komma för långt före mig (han är ju bara smidig och kryper fort!). Blev riktigt bra!

Tack för en mysig dag tjejerna, och hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång!

For hem för att duscha och byta kläder innan det var dags för jobb. Blev lite småstressigt men det var det värt!

Choice, Camilla, Malin och Chenin väntar på att alla spårläggare ska komma tillbaka

Maria introduceras i spårträsket, visst passar hon in?!

I Lois andra spår fann vi lite kantareller samt en karta!

Dalton njuter av tillvaron, och i bakgrunden ser vi Isa

Ingen vanlig dag, utan också en födelsedag. Strök vilan från schemat och packade istället in hund och kamera i bilen för att åka iväg och fira. Köpte tårta på dellan (Festival var namnet) och kattsand på djurmagazinet, blomma på coop och vantar på naturkompaniet. En salig blandning, men jag gav världen lite kärlek idag. Lite konsumtion och lite vård av nära och kära.

Knackade på hos en överraskad farfar med sjönsång och tårtkartong. Loi gjorde sitt genom att hoppa och pussa, allt för att inte gå obemärkt förbi. Fina svarta fick sedan ett grisöra att mumsa på under tiden som vi åt tårta och fikade i späda kaffekoppar. Magnus och Nina anslöt sedan, och liten promenad blev det med mycket prat. Loi fick gå med Nina och var lite orolig över att bli lämnad av mig. Tönt!

På kvällskvisten lite snabbträning på Nacka bk när vi for förbi, och promenad på klipporna som dagen till ära var väldigt hala. Kändes lite riskabelt, men fungerade ändå alldeles utmärkt.

Dagen avslutas nu tidigt med Apotekarnes Julmust och chips. Godnatt!


Vad är väl mer lycka än att kliva in genom dörren
och möta någon som verkligen har väntat?

Kan man undgå att le
när någon viftar på hela kroppen och skrattar med hela munnen?

Går det att inte älska någon
som med hela sitt register visar att du är nummer ett?

 

En så vacker dag med så mycket möjligheter, det återstår att se vad vi ska göra av allt detta fantastiska. Det är så mycket lättare att se ljust när dagen bjuder på solsken, hög klar luft och alldeles lagom temperatur. När man dessutom har en helt ledig (fre)dag framför sig, som står helt till eget förfogande – åh vilken underbar känsla det är!

Födelsedag ska firas, och jag ska snart åka och köpa tårta och present. Sedan överväga om jag ska sova någon timme nu eller satsa på tidig sömn ikväll? Ett litet lagom bekymmer.

Sa du precis vad jag hörde?

Nog är det besvikna ögon som möter en, när han inser att jag packar den där väskan. Kollar med den där blicken i spegeln, och springer runt med en kaffekopp samtidigt som jag tittar forserat på klockan mellan varven. Idag igen.

Innan detta mysig höstpromenad när Loi hittade ett smaskigt ben. Ögonen helt saliga. Men efter en stund byttes benet mot en torr levergodis och lite fotgående, för ben man hittar ute ska man nog inte precis smaska i sig.

Lakki for till landet tidigare idag, för att spendera helgen där på långa svampturer. Således lite lugnare för oss hemmavid!

Trots alla dessa vackra dagar så känner jag att november sakta men säkert håller på och lindar in mig i dimman. Varken ork eller entusiasm finns där. Jag fastnar i grubblerier och finner varken mening eller mål. Nu är det inte fullt så illa som det låter, men det där lilla extra fattas helt klart.

Sov några timmar på förmiddagen då jag jobbat natt och inte sovit nämnvärt. Åkte sedan till akademibokhandeln och smörjde min själ lite. Jag älskar bra böcker. Att få gå och känna, läsa och inspireras av omslag för att sedan ta hem något och försjunka i förhoppningsvis bra rader. Vad mysigt det är! Två böcker fick följa med hem. En mot hundra Jag infiltrerade Hells Angels av Jay Dobyns samt Borta bäst av Sara Kadefors. Ser fram emot att sätta tänderna i dem båda, och hoppas på givande läsning som kan skingra tankarna lite, eller i vart fall lägga fokus på andra saker.

Hade med mig Loi och stadspromenerade lite. Spanade på folks vinterjackor och insåg att det kommer bli svårt att hitta något passande. Bästa jackan skulle passa alla tillfällen, vara snygg, varm & smidig. Kanske inte helt möjligt, men ändå önskvärt. Bör också passa mina stövlar (och då menar jag inte främst de i gummi, utan de i läder).

Bytte sedan hund i dörren när jag kom hem, och tog ett varv med Lakki. Han är så knasig den där lilla.

Hundarna är nu ute med reflexer på och promenerar med pappa. Själv ska jag bege mig till stallet och inandas lite stalldoft. Tror att det vankas hästhoppning, och ser framför mig hur jag kommer behöva ringa jobbet och säga att jag brytit armen. Ja ni hör ju, positiv anda hoppas vi är på ingång! 😉

Den där tuffa armykillen visade idag sin mesigare sida, Loi gillar inte smådjur. Lakki hittade något litet krypande väsen på köksgolvet och blev eld och lågor. Krafsade kring smådjuret och studdsade runt. Loi däremot ville helst försvinna från jordens yta. Den fästingfobi han har haft sedan tidigare tycks ha spritt sig i hans medvetande. Numera är även andra smådjur med ben äckliga.

Flytta kor är en sak, de kan man ju i allafall påverka!
Jag tror ni får ha ett snack kring det här…

Årets trial på Fätorpet, Foto: Elin Åström

När vi vaknade imorse sken solen med full styrka. Loi protesterade direkt när jag försökte gå ut med honom, han ville ha sin kepa. Jag skämdes och tittade generat efter grannarna… men ingen tycktes vara inom synhåll, så Loi fick gå ut i sin army-kepa. Nöjd och glad hund kunde sedan gå på morgonpromenad.

Den verkliga versionen: När vi vaknade framåt lunch sken solen, jag tänkte ta tillfället i akt att fota Loi i sin keps han fått av min farbror. Kikade visserligen efter grannar, och fotade sedan snabbt innan vi plockade undan kepsen. Loi stod som förstelnad under fotostunden, vem kan röra sig i en keps? Äsch… det är väl inte halloween än?!

Underhållande var det, både igår när han fick kepsen och idag när jag såg bilderna. Fina Lojsan kanske ska bli militär?

Lunchpromenad uppe i skogarna. Jag tog höstskor, men insåg någon halvtimme bort att stövlar hade varit mer passande. Var blöt ända in på huden, upp till knähöjd. Djupa pölar och blött gräs. Hoppsan! Grabbarna däremot nöjda med tillvaron, Loi sprang av sig överskottsspringibenen och Lakki hängde glatt på.

Kunde sedan med gott samvete åka iväg på ärenden under tiden som hundarna vilade hemmavid.

Semesterbilder från den sista sommaren, med Isak. Den där sommaren när allt var så rätt, samtidigt som känslan var så himla fel. Det gick inte att sätta ord på, där och då… men i efterhand vet vi att det var sjukdom som låg bakom det där konstiga.

Jag gråter, och fylls av den sorg som får allt annat att verka helt obetydligt. Inget kan väcka upp mig just då, när sorgen slår till som hårdast. Men några tårar består också utav glädje. Glädjen över att ha fått spendera sex år med den där hunden. Även om det i sammanhanget känns väldigt kort, orättvist kort, så är det sex år fyllda med minnen, äventyr och kärlek.

Jag har så mycket vackra bilder av den hunden, men gråter varje gång jag bläddrar tillbaka. Så var gång ser var och varannan suddig ut, men det är de inte egentligen – de är suddiga av tårar. Fina Isak. Ett kort inlägg, och kanske blir det mer någon gång. För han tar fortfarande upp en stor plats av mitt hjärta.

Vi travbanan där vi gick kvällspromenader i solnedgången så många gånger.

Vid muren i Kristianopel. Isak ser lite ledsen ut, och kanske var han det också. Huvudet ville mer än kroppen, och orken för äventyr fanns inte riktigt där. Ändå hängde han troget med.

På Mellbystrand i doften av vågorna. Lycka för en badgalen, som dagen till ära fick hålla sig på land. Hade envisa sår på tassarna som inte ville ge med sig.

Bägge prinsarna i egen hög person, på en sten i närheten av Båsta.

Min externa hårddisk är full med så mycket bilder, och ibland går jag tillbaka för att se och återuppleva minnen. Detta är min födelsedag som firades i Hagaparken med tjejerna, alla hundar och lite löst aussiefolk. Loi är lite drygt 10 månader gammal.

”Ohh… Malin… om du visste vad mycket jag tycker om tårta!”

”Hm, hon verkar inte vidare medgörlig idag… dags att ta till plan B”

”Heej Anna, har jag sagt att du alltid varit min absoluta favorit?
Åhnej… hennes tårta är ju slut?!”

”Det är bara att gå vidare på plan C: roffa åt dig!”
Malin ”Men hallå, Loi, alltså nu räcker det…”

”Men SUCK, vilka snåla jävlar. Blundar man så finns man inte…”

Lilla Dockan

Doc kollar med idolblick på Loi ”när jag blir stor ska jag bli sådär tuff som du!”