Hoppa över navigation

Monthly Archives: september 2010

Foto: Linda

Igår eftermiddag åkte vi upp till Enköping. Spenderade mestadels av tiden där i fårhagen. Men mer om det imorgon!

Annonser


Många dagar i följd har nu spenderats på jobbet. Det ena passet längre än det andra, men lyckligtvis så har vi många roliga stunder där. Kollegorna är allt som oftast roliga och kan lyfta den mest tråkiga dagen. Idag hade jag en paus mellan två pass på sex timmar, spenderade tre av dem till sängs. Var helt enkelt för trött för någon annan typ av ansträgning. Men innan nästa pass tog vid så spenderade vi en timme i skogen (jag mamma och grabbarna). Laddade batterierna lite, och kände på den härliga höstluften.

Grabbarna spenderade helgen ute på landet tillsammans med mamma och pappa. Ren och skär lycka för Loi, han älskar att vara där ute. Hade sprungit mycket och länge i vida cirklar så fort andan föll på. Sedan långa svampturer, och ni förstår att han inte saknade mig för fem öre. Vem hinner det när man bara har roligt? Är lyckligt lottad som har folk ikring mig som kan ta hand om min ögonsten när jag inte har tiden.

Har fått PM kring kommande tävling, och känner mig nervös. Skulle behöva träna både det ena och det andra, och ska försöka med det. Men inställningen ska vara: en bra upplevelse. Detta blir Lois första brukstävling och jag vill att han ska få positiva erfarenheter. Så, det blir till att lägga den egna nervositeten på hyllan!

Imorgon jobbar jag ett dagpass och sedan planerar vi att dra iväg på äventyr. Ett kort äventyr, men ändock ett äventyr. Trappan ovan ska besökas. Mer om det senare, nu närmast sömn om jag ska orka med morgondagen!

Sen eftermiddag/kväll har spenderats ute på Solna-Sundbybergs brukshundklubb, närmare bestämt fem timmar. Agilityträning stod på tapeten. Jag och Malin hade stämt träff, och jag lockade även med mig Emilie. Senare anslöt också Camilla. Riktigt trevligt! Emilie stod för första kombinationen som stod för kluriga tunnelingångar. En tunnel under a-hindret, och en precis efter. En väldigt snurrig start fick vi. Loi tolkade alla mina signaler som ”dra upp på a-hindret”. Jag var säkert otydlig, och sedan hörde han nog lite vad han ville höra…

Det tog sig till nästa kombination där vi fokuserade på en jakko-sväng. Något Emilie inte kört tidigare, utan bara hört om. Jag fick bakläxa från Malin angående min jakko då jag ställde mig vid fel hinderstöd och därmed inte fick en så tajt sväng som möjligt. Tror dock att jag hittade rätt på slutet, och förstod konceptet. Hundarna var taggade och jobbade jättefint!

Sedan fick jag i uppgift att bygga en bana. Lätt match sa jag med självförtroende. När jag börjat bygga sa Emilie efter en stund ”Men hallå, kan vi inte köra regelmässigt i allafall?”. Det var nog kvällens kommentar. Sedan började hon stega upp avstånd.

Kombinationen började med en lång raksträcka, som var allt annat än rak. Vid en repetition så snubblade Loi ordentligt på förstahindret (kan hända att jag satt honom för nära!). Han är så knäpp den hunden ibland, för när han snubblat runt så började han intensivt lukta sig på benen som om han blivit biten av något… ”eh nej Loi, du gjorde ett misstag, ingen annan hade något med det att göra!” Vid ett annat tillfälle sprang han in med huvudet föra i sidan på en tunnel.

Sedan ramlade jag raklång i leran en gång precis efter en jakko, kroppen sprang men benen stod kvar. Malin fångade detta på bild, men det blev rätt suddigt. Sista bilden är dock sekunden efter. Själv var Malin utrustad med fotbollsskor, något som dagen till ära verkade vara ett bra val.

Emilie hade sin valp med sig, en berger des pyrénées à face rase som kallas Luffy. Jättesöt liten skrutt!

Avslutningsvis så fick Loi leka lite med Choice. De hade tafattlek och Loi var bytet. Jag testade även att gå fot med Choice, vilket var en upplevelse – hon går riktigt bra!

Emilie fotade mig och Loi

Söta goa Ixi blev alldeles överlycklig när hon såg Loi, det var länge sedan sist!

Malin och Moa laddar upp

Lilla Luffy testade tunnlar

Moa

Luffy

Sötnosar!

Min vurpa, eller sekunden efter, foto: Malin


Lilla Lakki fäller för stunden, och en sheltiepäls går inte att jämföra med en aussiepäls. Det är ett helt annat omsorgsbehov vi talar om. Det är inte så svårt att hålla en aussiepäls i trim, och det krävs inte så mycket tid heller. En sheltiepäls däremot… liten kan tänkas, men väldigt tovbenägen. Det är tovor bakom öron och en päls som mest liknar en filtmatta. Ganska fin på ytan, men när man känner och kliar… ja då märker man det som mörkas av långa vackra hår.

Projekt pälsvård fortsätter.

Vissa dagar har bara en förmåga att bli lite bättre än alla andra. Trots enkel simpel vardag, blåsor i munnen och en finne på ögonlocket. Det enkla kan också vara det goda!

En svart hund och en ganska ljus är på inget vis tajmat. Inga bilder tycks bli bra och när den lilla inte ens kan sitt kvar (som torde vara grundläggande för en fotointresserad!) så finns inte en möjlighet att göra om och göra rätt om nu slutartid, vitbalans eller skärpedjup blev lidande…

Igår sa jag, med stor självinsikt, att hösten inte är min årstid. Idag är jag beredd att ändra mig lite, vissa höstdagar är mina dagar. Dagar som denna, det är mina höstdagar.

Vi har balanserat på klippor, laddat våra solceller och smakat på saltvatten.

Don’t you know love is stronger than Jesus?

Alla hundägare känner nog samma sak, kärleken till den där blicken… den där viftande svansen… den där fyrbenta som man tillägnar så mycket tid, kärlek och engagemang. Han ligger här vid mina fötter, likt en padda på rygg och jäser. Nöjd med dagen och ett sinne som drömmer sig bort. Han drar lite djupare andetag ibland, och jag tittar mellan varven med salig blick. I någon mån kan man nog ändå köpa sig kärlek? Eller får man vad man förtjänar? Jag vet inte vilket, mer än att jag är lycklig i stunden.

Hade en trevlig skogspromenad i regnet med grabbarna vid lunch. De for runt och mellan varven i rent helvetestempo. Lakki har numera ganska fria tyglar, så länge det inte handlar om lek där han är bytet så är det okej. Vi vill inte riskera brutna ben, men små trummpinnar måste samtidigt få jobba. En galen sheltie går inte att hålla stilla under en hel livstid, det är varken möjligt eller schysst. Snart väntar återbesök, och ett utlåtande kring hur mycket de där benen borde få springa. Förhoppningsvis så ser allt bra ut, kanske har under skett och vi får orden som man gärna vill höra ”det finns inga spår efter skadan”.

Loi verkar ha förstått, allt som oftast, hur deras fria tid ska gå till. Antingen springa sida vid sida, eller en aussie först. Det är å andra sidan inget problem, för även om Lakki är synnerligen snabb för sin storlek så kan Loi dra ifrån om han vill.

På kvällskvisten fjärrdirigering på köksgolvet. Loi freestylade lite med att lägga in ett ”skämms” mellan varven. Vem har sagt något om att killar bara kan göra en sak i taget?

Foto: Sofie Kans

Vardagslivet har dragit igång igen efter denna omkullkastade vecka. Nu är det jobb, tvätt och matlagning som gäller igen. Jag försöker reda upp oredan i form av smutsiga kläder, smutsig hund, smutsig bil som påminner om dagarna som varit. Pärlan var fylld med lera, ja speciellt i bakpartiet där Loi skakat sig efter ett pass i lerfålla. Har torkat och gnott, samt till och med burit ur dubbelburen (alldeles själv) och rengjort under den. Insåg då glädjande att jag hade ett reservhjul, något som jag undrat men inte riktigt tagit mig styrkan att kolla. Har dessutom införskaffat nya vinterdäck, så nu är vi redo även för den säsongen.

Härnäst väntar hundpromenad i ösregn (då kanske hunden blir ren, eller hoppas man för mycket då?) innan jag börjar ännu ett kvällspass på jobbet.

På med regnstället, och ut i… leran? På återseende!


Nu har ni sett många bilder, men kanske finns även ett intresse för ord?

Onsdag morgon styrde jag Pärlan mot Enköpingstrakten. Det var med viss oro jag vred om nyckeln på morgonkvisten. Hade packat ut allt i bilen, och höll tummarna för gott humör hos Pärlan (som indikerat både det ena och det andra på tisdagskvällen). Tack och lov så gick resan smärtfritt, om man bortser från alla morgonköer (som vi hamnade mitt i… kanske hade vi kommit mer lindrigt undan om jag inte försovit mig). Hur själva nötvallningen gick har vi ju redovisat lite tidigare, inte alldeles strålande. Men med viss framgång. Fårclinicen visade sig istället bli höjdpunkten. En salig blandning mellan tårar och drömska ögonblick.

Vi började lugnt på fredagen där Loi visade en fin attityd i fållan. Inte världens lydigaste alla gånger, men ändå helt okej. Vi fick tummen upp mellan varven från Bjintze, vilket visar en förnöjd instruktör. Vi fick en lektion i hur man bör/ska använda vallningspinnen, och jag fick i uppgift att försöka sakta ner Loi ytterliggare. Han fick öva korta hämt i fålla, och fokusera på att sakta ner när han hittat balanspunkten. Jag fick många ord att hålla reda på, och sabbade repetition efter repetition.

Fredag kväll och eftermiddag var jag mentalt och kroppsligt helt slut. Varken godis eller kaffe hade längre någon effekt, och detta påverkade förstås koncentrationsförmågan. Vi åt i vanlig ordning en trevlig middag tillsammans, innan kvällen blev väldigt sen (Linda och jag for in till Enköping och agerade lite taxi). Loi fick än en gång spendera natten i sällskap av Kjetil då Jackson sov med oss på rummet (jag, Linda och Sofie delade dubbelsängen).

Lördag morgon så var jag uppe före Linda och ställde i ordning frukost (något som hon annars försett mig med varje dag, gulleLinda!). Bjintze inledde morgonen med att fråga vad vi egentligen ville lära oss idag. Jag sa att jag skulle vilja lära Loi höger respektive vänster. Han förklarade lite kort hur han tänkte där innan vi fick köra igång. Med hjälp av placering och åt vilket håll det var naturligt för Loi att gå på så fick han hämta djuren, i samband med att jag sa höger alt. vänster. Bjintze sa att det var mycket viktigt att själv aldrig säga fel precis i inlärningen, om man vill ha resultat. Man måste känna sig säker på höger/vänster själv. Själv hade han skor som det stod höger & vänster på). Samtidigt så försökte vi träna bort att Loi överflankerar lite i hämten (går förbi balanspunkten och börjar pendla bakom djuren). Där skulle jag, om han gick på ett högerhämt, säga vänster samtidigt som jag visade honom med staven.

Ett pass på 5-10 minuter. Nästa gång vi gick in i den lilla hagen (några timmar senare) skulle vi fortsätta på samma övning, men både Bjintze och jag insåg ganska snabbt att Loi redan hade lärt sig höger & vänster. Vi testade honom några gånger genom att skicka honom på fel håll, dvs. om det var naturligt för honom att gå på höger (med drag och fårens placering) så viskade jag ”vänster”. Fungerade till 100%. Kändes helt magiskt, och jag insåg för en stund hur otroligt smart Loi är. Tänk vad många moment man tragglar i all evighet.

Något jag också fick en lärdom kring var att jag uppfattar Loi som olydig när han i sin tur försöker undkomma press. Det i situationen när jag tar honom bort från djuren efter en lyckad repetition. Jag blev jätteirriterad på att han drog gång på gång innan han blev kommenderad, men Bjintze menade på att det inte var det de handlade om. Utan att ju längre jag väntade med att skicka honom ju mer press byggde jag upp, vilket tillslut ledde till att han stod på tårna och inte kunde stanna kvar. Istället, när en längre paus behövdes så kom Bjintze till mig vid staketet och började prata, då kunde Loi lungt och stilla stå och vänta tills vi var klara med vårt (betydelselösa) snack. När han då blev skickad så gick han hur lugnt och fint som helst. Lite svårt att förklara, och jag vet inte om det blir rätt i ord, men där och då otroligt lärorikt.

Vi började sedan träna på kommandot ut, för att få honom till att göra snygga hämt. Det ordet däremot är inte riktigt befäst, och inte de där riktigt snygga hämten till 100% heller. Ändå avslutades dagen väldigt lyckad. Jag tog dessutom en snabbvila på lunchen (det regnade ute och vi tog extra lång lunch), vilket medförde att jag kände mig pigg och glad på eftermiddagen. Bra val!

På lördagskvällen bjöd Therese och Grete på god efterrätt. Och Bjintze var gullig nog att presentera uppgiften att imorgon skulle vi ut på stor yta. Jag bleknade direkt, och kände hur maten vände sig i magen. Kunde inte riktigt släppa det… och ifrågasatte mer än en gång om det verkligen var nödvändigt. Vårt arbete på liten ytan har verkligen gett resultat, och vi har hittat rätt på varandra. Att ge sig ut på större yta är verkligen att äventyra det. Bjintze var envis som en gammal get och tyckte bara att det skulle bli roligt, jag var definitivt inte lika övertygad.

Kom i säng i tid och fick några timmars god sömn. Söndag morgon så höll Bjintze fast vid sin plan, men ett pass i lilla hagen skulle vi få först. Loi var inte 100% på höger/vänster längre, så vi får gott nöta det lite mer. Är nog inte mycket som behövs.

Sedan var det dags för större yta. Jag kände hur hopplösheten for över mig, men tog tjuren vid hornen. Loi hetsade upp sig direkt, det gick på två röda. Jag kände mig först handfallen och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig an problemet. Sedan blev jag arg, ledsen, och uppgiven samtidigt som jag fick någon typ av ordning på Loi. Slängde onda blickar på Bjintze och sa med tårar i hela ansiktet ”vad var det jag sa?”. Han inte fullt lika orolig dock… Gick ut från hagen en stund senare, uppgiven och ledsen. Bjintze försökte trösta ”det ser inte så dåligt ut som du tror, du skötte det jättebra, din tajming är jättefin…” osv osv. Men här kunde inga ord trösta. Oentusiastisk så tittade jag på ekipage efter ekipage som gjorde framsteg och funderade på min egen otillräcklighet. Missnöjd var bara förnamnet. Innan lunch så tvingade Bjintze in mig i hagen igen på ett extrapass. Loi var taggad men lyssnade ändå bättre än tidigare. Jag bytte vallningsstav och kände hur självförtroendet började komma krypande igen. Vi fick ta ut alla får ur boxsystemet och utan att jag visste ordet av det så var vi ute på stora fältet med hela flocken. Bjinzte hade lurat mig till något jag innan absolut inte velat göra. Där stod vi, jag och Loi som jobbade den stora flocken till mig. Bjintze lycklig över att se Loi (han har ett väldigt gott öga till honom…) få jobba mer fritt, och med full koll på en stor flock.

Vi gick in på lunch och jag var lyckligare än tidigare, men samtidigt missnöjd över att Loi inte kunde tagga ner ordentligt.

På eftermiddagen började folk droppa av, med diverese olika körlängd så for de en efter en. Slutligen så var det bara jag, Linda, Kjetil och Anna kvar. Loi skulle gå sist för att eventuellt ta ut flocken igen. Vi började i mellanstora hagen, och jag fick order om att gå fram och tillbaka, låta Loi hålla fåren till mig och jobba på att få honom att hålla ett okej avstånd. Gick förhållandevis bra, och Bjintze öppnade grinden ut till publiken. Vi tog ett varv där, och jag kunde gå och känna mig lycklig. Hade fåren samlade ikring mig… men med avstånd och möjligheten att kunna gå ordentligt. Bjintze pratade på i bakgrunden ”du kan känna dig lugn, aldrig att Loi kommer tappa ett får, han sköter det där, gå bara”. Slutligen så öppnade han upp till stora hagen och vi fick ta dem in i fållan där. Loi skötte sig fint och drog inte iväg okontrollerat som jag trott.

Euforisk lycka efteråt, min fina lilla ligisthund! Vi hoppas på utveckling i samma anda, och om vi ska leva upp till förväntningarna som Bjinzte har så får vi nog ligga i. Hans komplimanger kring Loi har haglat i helgen, och nog är det alltid kul att höra trevliga saker om ens hund…

Nu har vi ett och annat att träna på och ta itu med, och glädjande nog så känns det bara roligt.

Lite middag i sällskap av familjen Idås och Bjintze på söndagskvällen innan vi efter lite bildutbyte for hem vid 23. Ganska tomma vägar bjöd på snabb hemfärd.

Jag var orolig för att Loi inte skulle hålla i fem dagars vallning, men hade definitivt inte behövt oroa mig. Han har hållit ihop riktigt bra, och hade med säkerhet kunnat jobba på ett par dagar till. Jag däremot var slutkörd efter 3 dagar!!

Tack snälla familjen Idås som lät sitt hus invarderas av vallningsgäster, och framförallt Linda som höll i trådarna. Men också tack till alla deltagare för trevliga dagar. Härlig stämning och trevliga hundar.


Här följer nu några utvalda bilder från lördagen och söndagen. Deltagare där var: jag & Loi, Linda & Modja, Anna & Doc, Govert & Tiffany, Kjetil & Nix, Grete & Sejer, Therese & Burre, Åsa & Stella samt Sofie & Jackson

Doc

Sofie & Jackson på väg ut ur hagen


Stella

Jackson

BC Mist

Tiffany

Betsey

Linda & Sejer

Kloka fina Betsey

Therese och Burre

Grete, Sejer, Linda, Therese och Burre

Modja

Sejer

Stella

På fredagens clinic deltog: jag & Loi, Sofie & Jackson, Linda & Modja, Anna & Doc, Grete & Sejer, Therese & Burre, Kjetil & Nix, Maria & Love.

Tackan Pärlan (väldigt egen, och väldigt fin)

Maria och Love får instruktioner från Bjintze

Doc

Linda och Modja

Sofie och Jackson

Bjintze visar med HELA handen

Modja och Love

Love

Kjetil och Nix

Bjintze ger råd
Bjintzes trogna följeslagare och hjälpreda Betsey

Lois fina syster Modja

Mannen som talar med får: Bjintze (Betsey beskådar spektaklet)

Burre får möta handduken efter att ha blivit duschad, hundar som vistas i en fårhage en hel dag i regn blir… leriga