Hoppa över navigation

Monthly Archives: augusti 2010

Min uppladdning för kvällens spårkurs var inte den bästa, kände mig orkeslös och motivationslös. Lastade ändå in oss i bilen med leverpastej i småbitar. Möttes av ett glatt gäng och inspirationen började flöda. Vi fick börja med att torrgå, och jag fick order om att vara lite mer distinkt. Detta efterföljdes av platsliggning där Loi fick ligga brevid boxerflickan som han länge hyst viss avsky inför. Han var lite taggad och ofokuserad när han kom ut från bilen, men någonstans så hittade vi ändå lite harmoni. Även om vi behöver träna mycket på platsliggning. I olika situationer, mycket och ofta. Påminn mig om ni ser mig! Nu ska vi ordna den där, hunden ska bli grym på platsliggning.

Fick sedan jobba i team med Terese och Eddie (en riesen). Körde framförgående, apportering och budföring. Loi gjorde under apporteringsträningen avslutningsvis en jättefin hel apportering (utan tugg och tveksamheter). Kändes riktigt bra! På budföringen så sprang han ut fint, men försökte med att sitta snett och konstra lite hos Terese. Framförgåendet gick bra, om vi hade stor retning… Riktigt kul var det att se Eddie in action, vilken hund. Stor utmaning att hitta rätt där, när allt händer på en och samma gång. Loi blev som en gubbhund i jämförelse.

Vi har lite att träna på, men nu också med konkret mål. Eld i baken, milt sagt! Men det är nog precis vad som behövs. Tack för inspiration gänget!

Annonser

Promenad ute på Värmdölandet i riktig storskog. Inslag av mystik, gamla hus, björnloka, spännande stigar och gamla pumpar. Jag hade väl inte tänkt upptäcksfärd, och var således inte klädd därefter. Kunde ändå inte slå av på promenadtakten när det blev mer och mer spännande… Hittade vilse när jag trodde mig ha full koll på läget. Lite lättsam panik men en trygghet i att bilen måste synas från vägen, således hittar de mig tids nog. Hade en intetion om ängsspår, men efter mer än två timmar i storskogen fanns inte motivation att hämta längre.

Denna plats vill jag återkomma till! Som ett paradis på en plats som världen tycks ha glömt.

Lösningen för oss med Lakkis matproblematik blev hemmagjord mat. En gång i veckan är det nu storkok som gäller utefter eget recept. Detta varieras med bravo-burgar och Hills valpfoder. Numera finns det inte bara ben, utan även muskler och viss massa. Härlig känsla att kunna klappa hund, och inte förfasas över bristen på näring.

Det är fortfarande med viss glädje man ser honom äta!

Sov knappt alls på jobbet och kom således hem mer död än levande. Möttes av svart yrvaken hund och tog en gemensam promenad i regnet. Mötte Lasse och Zett och slog följe med dem. Kort promenad, men ändå genomsura jeans. Drack lite varmt te och somnade sedan gott på soffan. Vaknade efter lång tid och bestämde att dagen kanske skulle innefatta mer än bara sömn. Tog tag i det som behövdes, men hittade aldrig riktigt det där pigga.

På kvällen fick vi finbesök av storebror med tillhörande familj. Lakki överlycklig över att återse Liam. De är riktiga bästisar efter Gotlandsvistelsen. Några leversnittar fick Liam och Lakki kunde plötsligt sitt, ligg och snurra på barnkommando. Ganska gulligt, och mamma lite småbitter över att han äter leversnittar om de serveras av barn (annars är de inte vatten värda…).

Loi styrde mellan varven upp lite väl fartig lek, vilket uppskattades av oss som försökte följa fångarna på fortet. Barndomsminnen väcktes till liv och åttitalisterna försjönk i svunnen tid.

Jag gjorde det brutala misstaget att fråga vad det var för apa på Liams tröja, men det var minsann ingen apa. Det var ju Chewbacca – hoppsan! Någon star wars karaktär, jag har aldrig varit något fan av star wars men kanske hör det till allmänbildningen? Blev i vart fall förlåten och Liam undrade om jag möjligen inte kunde följa med hem och sova på deras soffa. Gullunge!

Synade Ikeakatalogen efter lämplig bäddsoffa till landet och diskuterade hur vida det är fräscht att köpa en begagnad.

Kikade slutligen på Idas nya fina bil. En lillpärla. Precis som min, fast liten och ett år äldre. Väldigt fint skick och allmänt gullig. Vinkade av dem i mörkret och konstaterade att kvällarna numer är mer kalla än varma.

Ett tydligt tecken på att Loi inte var vid sina sinnens fulla bruk idag! Jag kastar en korv… Ni ser korven, ni ser Isas reaktion… Men vad gör den där lilla svarta försynta ligisten? Nu skulle jag kunna hävda att han ligger kvar på ren och skär lydnad, men vad som hände i hans lilla huvud där och då… det vet han nog bara själv. Värsta goa gobiten missade han hur som helst. Skärpning grabben! 😉

Vi har precis varit ute och spårat med Hanna och Isa. En snabb genomgång innan vi gick ut varsitt spår till varandra. Båda skulle vara 700 meter, med passande mängd apporter. Loi skulle ha en apport väldigt tidigt för att dämpa farten.

När jag gick ut Isas spår så mötte jag på svampplockare & svamp. Gick i varierad terräng och förundrades över hur mycket vacker skog det faktiskt finns. Under tiden som spåren låg till sig så gick vi en promenad med hundarna. Loi verkade taggad.

Sedan funderade vi en stund om vi skulle gå med i varandras spår, men kom fram till att det tidsmässigt skulle bli lite tajt. Så vi gick istället ut och tog spåren samtidigt. Loi tog påsläppet fint, men verkade inte riktigt få fäste. Hittade första apporten (och hör och häpna: bollade lite med den!), men verkade ändå inte riktigt ha fäste i spåret. Flöt iväg åt oanat håll men jag hängde på, insåg att Hanna rimligtvis inte kunde ha gått åt det hållet så styrde oss försiktigt tillbaka efter en stund. Hörde svampplockare nära inpå, och förstod att han säkert gått över till deras spår. Sedan fick han tag om spåret igen, men spårade utan det där ”lilla extra”. Kändes mest som ”jaha, och nu då…”. Kände tidvis lätt irritation, men la den på hyllan. Sådant hjälper inte, och alla kan faktiskt ha en dålig dag. Vi tog oss hur som runt spåret, och fann alla apporter (plus för det!! dessutom så var det Hannas pinnar, så duktig Loi som tog annans apporter). Jag är väl inte nöjd med insatsen, men känner ändå att Loi gjorde ett fint jobb för att ha en usel spårdag.

Eftersom att Hanna har en så fin telefon så kunde vi mäta spåren, Lois var 710 meter och Isas 1002 meter. Min uppskattning om 700 meter var således lite fel, men Hanna var nöjd som egentligen gärna ville utmana Isa lite. Duktig Isa klarade spåret med bravur, och tog alla pinnar fint trots att det var mina.

Nu en snabb dusch innan det är dags att bege sig till jobbet för journatt. Hoppas att den blir lugn.

Började dagen med en lugn morgon, detta trots att jobb väntade. Vad skönt det är när man kommer upp i tid så att man hinner dricka kaffet lagom varmt, inte hetsgå morgonpromenaden och dessutom… hinner bläddra lite i en tidning och fundera på om man möjligtvis är sugen på frukost.

Hamnade sedan på jobbet och insåg att vi skulle gå och kolla på ”Burken”, vilket var en trubadur (typ). Himla trevligt, speciellt med gratis kaffe & bulle. Vi och pensionärerna satt i solen och lyssnade till klämkäcka låtar. Vissa dagar på jobbet är synerligen trevliga!

Kom sedan hem och fick veta att Lojsan fått spendera dagen på landet, dagsvisit. Mysigt för honom! Mindre mysigt var att han skrikit till i skogen, kanske getingbett… kanske ormbett? Jag känner, väntar, och tycker att han verkar för pigg för att må uppenbart dåligt. Ändå oro i magtrakten varje gång det finns minsta risk för att allt inte skulle vara bra.

En dusch nu, och sedan ett försök till att kolla på Bröllopsfotografen!

Bilden ovan kommer från senaste Enköpingsvisiten. Denna läckra figur satt på Lindas fårstängsel och hade där ordnat med ett snyggt och välformat nät. Visst ser den lite exotisk ut för att vara svensk?

Idag har Pärlan fått sig en riktig omgång. Med hjälp av snabeldraken och Ajax så är hon nu skinande ren (på insidan) och doftar mer ljuvligt än tidigare. Härlig känsla att kliva in i en ren och fräsch bil.

Loi och jag var sedan en sväng till mer stadslik miljö igen, men undvek raka linjer och all typ av träning för den delen. Strosa runt och kolla på omgivningen. Härlig känsla när Loi inte vet vart vi ska, och det är lite allmänt mycket. Då går han grymt fint i kopplet. Varför kan det inte alltid vara så?

Mellan varven kan jag faktiskt tro att han börjar bli vuxen och mogna till sig, men ibland med märkbara bakslag.

Lakki är ute på landet och plockar svamp. Mysiga dagar hoppas vi att de får! Jag har själv spenderat eftermiddagen och kvällen på jobbet. Blev kvar en timme extra eftersom att vi hade det så trevligt. Imorgon väntar en ny jobbdag, jag hoppas på någon rolig aktivitet! Loi har kvällspromenerat med min pappa och varit på fika hos Lasse och Zet. Hörde att Lasse fått en helrengöring av ansiktet, Loi passar på att pussas i massor när chans bjuds… Jag är ju lite återhållsam vad gäller det. Aldrig mer en ”pussvalp” för mig, Loi var ett undantag. 😉

Mellan ett äventyr och ett annat så stannade vi till i Mölnvik för lydnadsträning och handling. Två flugor i en smäll som man så fint brukar benämna det. Först liten promenadsväng i kvarteret (stort för att vara Värmdö, litet för världen), och Loi gick vid min sida som värsta promenadfrallan. Såg framför mig hur folk imponerades över denna perfekta linföring, och tänkte i samma anda ”de skulle bara veta”.

Mitt i smeten kopplade jag loss för lydnadsträning. Här skulle det genomföras fritt följ på raka linjer. Allt för ofta så går jag för veligt och svajigt, så jag tänkte att parkeringens ränder skulle få mig lite mer skärpt. Nog blev det bra, riktigt bra. Räta vinklar och lite som kommendering fast att man är själv. Loi fick hänga med på ett bananskal när jag stövlade fram, och trot eller ej… men det blev nog lite bättre.

Lite platsliggning fick vi till också, inte så lång stund – men den stund som blev var väldigt stabil.

Samt lite av varje förstås… som det alltid blir när jag och Loi tränar själva. Vi har ganska roligt, och hinner mycket på kort tid. Några godisbitar senare for vi vidare.

Kvällspromenad upp över ängarna med Camilla i telefonen. Lakki springer lös och Loi går i koppel. Möter en man med en hund som Lakki överväger att springa fram till. Jag lägger Camilla i fickan och börjar ropa och vara ”skojig”. Lyckades så pass att Lakki vände om till mig, duktig pojke. Mannen var imponerad ”sådär skulle inte min hund vända”. Lite lyckligare gick jag vidare, och fick höra från Camilla hur töntig jag låtit. Men vad gör väl det, allt som fungerar är bra! 😉

Möter sedan Åsa och Ronja och slår följe med dem en bit. Hundarna ville gärna hälsa, så det fick de inte. Nyttig träning. Pratades om viltspår och hältor så skiljdes vi sedan åt hemmavid.

Tack vädergudarna för att vi fick en promenad utan regn!


Loi och Lakki ligger på köksgolvet och har dragkamp om en liten snutt tyg, det är omständigt för båda att få tag om tygstycket och nosarna är tätt ihop.

På ett sätt passar de så himla bra ihop, och på ett annat sätt inte. Det som sätter käppar i hjulet för det ”perfekt” är storleksskillnaden. Mentalt sett så är de ett perfekt syskonpar. Loi som gärna försöker bossa och bestämma har här inget att hämta. Lakki käftar gärna emot, men på ett väldigt lekfullt sätt som alltid får Loi att smälta. Anledningen till att Loi älskar denna lilla så mycket tror jag är för att han är lite ettrig, lekfull – men framförallt, för att han avgudar Loi.

Lakki visade redan vid 10-veckors ålder att han minsann hade en egen vilja. Loi ville vakta sin mat, men Lakki tyckte inte att det var något att bråka om ”hallå, vi delar väl på allt?”. Loi fräste ifrån några gånger, men innan han hann vända på sig så stod Lakki i skålen igen. Vilket ledde till att Loi inte tyckte att det var någon idé att käfta om något som Lakki inte tänkte lyssna på. Ett samspel utspelade sig istället där regler som ”om man tappar så får man ta” och ”när den som fått skålen ätit klart så får den andra slicka rent”.

Himla fina är de ihop, och himla skönt är det att ha en flock som fungerar bra. (Det har vi visserligen alltid varit förunnade med!)

Loi och jag har tränat framförgående några gånger nu, och vi kör på att utnyttja naturlig dragning. Det är inte precis klockrent ännu, men jag tror snart att poletten kan trilla ner.