Semesterbilder från den sista sommaren, med Isak. Den där sommaren när allt var så rätt, samtidigt som känslan var så himla fel. Det gick inte att sätta ord på, där och då… men i efterhand vet vi att det var sjukdom som låg bakom det där konstiga.
Jag gråter, och fylls av den sorg som får allt annat att verka helt obetydligt. Inget kan väcka upp mig just då, när sorgen slår till som hårdast. Men några tårar består också utav glädje. Glädjen över att ha fått spendera sex år med den där hunden. Även om det i sammanhanget känns väldigt kort, orättvist kort, så är det sex år fyllda med minnen, äventyr och kärlek.
Jag har så mycket vackra bilder av den hunden, men gråter varje gång jag bläddrar tillbaka. Så var gång ser var och varannan suddig ut, men det är de inte egentligen – de är suddiga av tårar. Fina Isak. Ett kort inlägg, och kanske blir det mer någon gång. För han tar fortfarande upp en stor plats av mitt hjärta.
Vi travbanan där vi gick kvällspromenader i solnedgången så många gånger.
Vid muren i Kristianopel. Isak ser lite ledsen ut, och kanske var han det också. Huvudet ville mer än kroppen, och orken för äventyr fanns inte riktigt där. Ändå hängde han troget med.
På Mellbystrand i doften av vågorna. Lycka för en badgalen, som dagen till ära fick hålla sig på land. Hade envisa sår på tassarna som inte ville ge med sig.
Bägge prinsarna i egen hög person, på en sten i närheten av Båsta.
