Nu har ni sett många bilder, men kanske finns även ett intresse för ord?
Onsdag morgon styrde jag Pärlan mot Enköpingstrakten. Det var med viss oro jag vred om nyckeln på morgonkvisten. Hade packat ut allt i bilen, och höll tummarna för gott humör hos Pärlan (som indikerat både det ena och det andra på tisdagskvällen). Tack och lov så gick resan smärtfritt, om man bortser från alla morgonköer (som vi hamnade mitt i… kanske hade vi kommit mer lindrigt undan om jag inte försovit mig). Hur själva nötvallningen gick har vi ju redovisat lite tidigare, inte alldeles strålande. Men med viss framgång. Fårclinicen visade sig istället bli höjdpunkten. En salig blandning mellan tårar och drömska ögonblick.
Vi började lugnt på fredagen där Loi visade en fin attityd i fållan. Inte världens lydigaste alla gånger, men ändå helt okej. Vi fick tummen upp mellan varven från Bjintze, vilket visar en förnöjd instruktör. Vi fick en lektion i hur man bör/ska använda vallningspinnen, och jag fick i uppgift att försöka sakta ner Loi ytterliggare. Han fick öva korta hämt i fålla, och fokusera på att sakta ner när han hittat balanspunkten. Jag fick många ord att hålla reda på, och sabbade repetition efter repetition.
Fredag kväll och eftermiddag var jag mentalt och kroppsligt helt slut. Varken godis eller kaffe hade längre någon effekt, och detta påverkade förstås koncentrationsförmågan. Vi åt i vanlig ordning en trevlig middag tillsammans, innan kvällen blev väldigt sen (Linda och jag for in till Enköping och agerade lite taxi). Loi fick än en gång spendera natten i sällskap av Kjetil då Jackson sov med oss på rummet (jag, Linda och Sofie delade dubbelsängen).
Lördag morgon så var jag uppe före Linda och ställde i ordning frukost (något som hon annars försett mig med varje dag, gulleLinda!). Bjintze inledde morgonen med att fråga vad vi egentligen ville lära oss idag. Jag sa att jag skulle vilja lära Loi höger respektive vänster. Han förklarade lite kort hur han tänkte där innan vi fick köra igång. Med hjälp av placering och åt vilket håll det var naturligt för Loi att gå på så fick han hämta djuren, i samband med att jag sa höger alt. vänster. Bjintze sa att det var mycket viktigt att själv aldrig säga fel precis i inlärningen, om man vill ha resultat. Man måste känna sig säker på höger/vänster själv. Själv hade han skor som det stod höger & vänster på). Samtidigt så försökte vi träna bort att Loi överflankerar lite i hämten (går förbi balanspunkten och börjar pendla bakom djuren). Där skulle jag, om han gick på ett högerhämt, säga vänster samtidigt som jag visade honom med staven.
Ett pass på 5-10 minuter. Nästa gång vi gick in i den lilla hagen (några timmar senare) skulle vi fortsätta på samma övning, men både Bjintze och jag insåg ganska snabbt att Loi redan hade lärt sig höger & vänster. Vi testade honom några gånger genom att skicka honom på fel håll, dvs. om det var naturligt för honom att gå på höger (med drag och fårens placering) så viskade jag ”vänster”. Fungerade till 100%. Kändes helt magiskt, och jag insåg för en stund hur otroligt smart Loi är. Tänk vad många moment man tragglar i all evighet.
Något jag också fick en lärdom kring var att jag uppfattar Loi som olydig när han i sin tur försöker undkomma press. Det i situationen när jag tar honom bort från djuren efter en lyckad repetition. Jag blev jätteirriterad på att han drog gång på gång innan han blev kommenderad, men Bjintze menade på att det inte var det de handlade om. Utan att ju längre jag väntade med att skicka honom ju mer press byggde jag upp, vilket tillslut ledde till att han stod på tårna och inte kunde stanna kvar. Istället, när en längre paus behövdes så kom Bjintze till mig vid staketet och började prata, då kunde Loi lungt och stilla stå och vänta tills vi var klara med vårt (betydelselösa) snack. När han då blev skickad så gick han hur lugnt och fint som helst. Lite svårt att förklara, och jag vet inte om det blir rätt i ord, men där och då otroligt lärorikt.
Vi började sedan träna på kommandot ut, för att få honom till att göra snygga hämt. Det ordet däremot är inte riktigt befäst, och inte de där riktigt snygga hämten till 100% heller. Ändå avslutades dagen väldigt lyckad. Jag tog dessutom en snabbvila på lunchen (det regnade ute och vi tog extra lång lunch), vilket medförde att jag kände mig pigg och glad på eftermiddagen. Bra val!
På lördagskvällen bjöd Therese och Grete på god efterrätt. Och Bjintze var gullig nog att presentera uppgiften att imorgon skulle vi ut på stor yta. Jag bleknade direkt, och kände hur maten vände sig i magen. Kunde inte riktigt släppa det… och ifrågasatte mer än en gång om det verkligen var nödvändigt. Vårt arbete på liten ytan har verkligen gett resultat, och vi har hittat rätt på varandra. Att ge sig ut på större yta är verkligen att äventyra det. Bjintze var envis som en gammal get och tyckte bara att det skulle bli roligt, jag var definitivt inte lika övertygad.
Kom i säng i tid och fick några timmars god sömn. Söndag morgon så höll Bjintze fast vid sin plan, men ett pass i lilla hagen skulle vi få först. Loi var inte 100% på höger/vänster längre, så vi får gott nöta det lite mer. Är nog inte mycket som behövs.
Sedan var det dags för större yta. Jag kände hur hopplösheten for över mig, men tog tjuren vid hornen. Loi hetsade upp sig direkt, det gick på två röda. Jag kände mig först handfallen och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig an problemet. Sedan blev jag arg, ledsen, och uppgiven samtidigt som jag fick någon typ av ordning på Loi. Slängde onda blickar på Bjintze och sa med tårar i hela ansiktet ”vad var det jag sa?”. Han inte fullt lika orolig dock… Gick ut från hagen en stund senare, uppgiven och ledsen. Bjintze försökte trösta ”det ser inte så dåligt ut som du tror, du skötte det jättebra, din tajming är jättefin…” osv osv. Men här kunde inga ord trösta. Oentusiastisk så tittade jag på ekipage efter ekipage som gjorde framsteg och funderade på min egen otillräcklighet. Missnöjd var bara förnamnet. Innan lunch så tvingade Bjintze in mig i hagen igen på ett extrapass. Loi var taggad men lyssnade ändå bättre än tidigare. Jag bytte vallningsstav och kände hur självförtroendet började komma krypande igen. Vi fick ta ut alla får ur boxsystemet och utan att jag visste ordet av det så var vi ute på stora fältet med hela flocken. Bjinzte hade lurat mig till något jag innan absolut inte velat göra. Där stod vi, jag och Loi som jobbade den stora flocken till mig. Bjintze lycklig över att se Loi (han har ett väldigt gott öga till honom…) få jobba mer fritt, och med full koll på en stor flock.
Vi gick in på lunch och jag var lyckligare än tidigare, men samtidigt missnöjd över att Loi inte kunde tagga ner ordentligt.
På eftermiddagen började folk droppa av, med diverese olika körlängd så for de en efter en. Slutligen så var det bara jag, Linda, Kjetil och Anna kvar. Loi skulle gå sist för att eventuellt ta ut flocken igen. Vi började i mellanstora hagen, och jag fick order om att gå fram och tillbaka, låta Loi hålla fåren till mig och jobba på att få honom att hålla ett okej avstånd. Gick förhållandevis bra, och Bjintze öppnade grinden ut till publiken. Vi tog ett varv där, och jag kunde gå och känna mig lycklig. Hade fåren samlade ikring mig… men med avstånd och möjligheten att kunna gå ordentligt. Bjintze pratade på i bakgrunden ”du kan känna dig lugn, aldrig att Loi kommer tappa ett får, han sköter det där, gå bara”. Slutligen så öppnade han upp till stora hagen och vi fick ta dem in i fållan där. Loi skötte sig fint och drog inte iväg okontrollerat som jag trott.
Euforisk lycka efteråt, min fina lilla ligisthund! Vi hoppas på utveckling i samma anda, och om vi ska leva upp till förväntningarna som Bjinzte har så får vi nog ligga i. Hans komplimanger kring Loi har haglat i helgen, och nog är det alltid kul att höra trevliga saker om ens hund…
Nu har vi ett och annat att träna på och ta itu med, och glädjande nog så känns det bara roligt.
Lite middag i sällskap av familjen Idås och Bjintze på söndagskvällen innan vi efter lite bildutbyte for hem vid 23. Ganska tomma vägar bjöd på snabb hemfärd.
Jag var orolig för att Loi inte skulle hålla i fem dagars vallning, men hade definitivt inte behövt oroa mig. Han har hållit ihop riktigt bra, och hade med säkerhet kunnat jobba på ett par dagar till. Jag däremot var slutkörd efter 3 dagar!!
Tack snälla familjen Idås som lät sitt hus invarderas av vallningsgäster, och framförallt Linda som höll i trådarna. Men också tack till alla deltagare för trevliga dagar. Härlig stämning och trevliga hundar.
Doc
