Igår lyckades Sofie med att få upp mig tidigt, väldigt tidigt. Hon skulle ut till Gustavsberg och lämna av Johan som tillfälligt jobbar här ute, och undrade då om vi inte kunde ses? Såklart vi vill ses! Vi möttes vid OKQ8 06.40. Begav oss iväg mot Beatelund, och konstaterade någonstans på vägen att… solen inte riktigt hade gått upp? Men vad gör väl det när vi har x-antal samtalsämnen att avnjuta (samt lite tillhörande kaffe). Vi fick således vänta en stund på solens uppgång, men tiden gick rasande fort. Jag gick sedan ut spår till Sofies hundar, och hon gick ut spår till mina.
Lakki var först ut med sitt första icke-förar-spår. Han är en riktigt liten spårstjärna, och fattade galoppen direkt trots att det var första gången han skulle följa någon annans spår. Normal liggtid och utan retning. Vid första leksaken blev han överlycklig, och jag blev lite osäker där på om han skulle vilja fortsätta med spåret… eller låsa sig vid leksaken? Ingen anledning till oro – han drog iväg på spåret igen. Och löste det galant! Hoppar och studsar. Nästa gång blir det längre lina och längre spår. Det fixar han!
Sedan var det Milos tur. Även för honom var det lite premiär med ny spårläggare. Jag hade gått ut ett spår till honom på ca. 500 m. Han skötte det jättefint, och det syntes tydligt vid första apporten att han gillade bekräftelsen på att han var rätt.
Det är verkligen lärorikt att gå med i andra spår. Näst på tur var Loi. Sofie hade lagt ut ett 600 m spår till honom, med en tennisboll som första apport då han ofta väljer bort det första föremålet… och, en tennisboll kanske man inte vill missa? Han var fokuserad i starten, och står som en staty sådär som bara han kan göra nära han väntar på ”frikommando”. I början var han tidvis lite slarvig, jobbade på men förutser ibland/ganska ofta vart han tror att spåret går. Han hittar snabbt tillbaka, och flyter inte iväg långt… men visst slarv eller alternativt ”passa på” förekommer. Speciellt när det kommer till höjder och berg, då är han en ständig optimist ”spårläggaren är SÄKERT bergsklättrare”. Samlade ihop sig mer efter ca. halva spåret. Missade näst sista apporten (tennisbollen missade han inte!) och fick därutav en lite längre sträcka utan föremål. Duktig var han i vart fall!
Sedan tog vi en liten paus, då samtliga spår innehöll ganska mycket bergsbestigningar… och jag som lagt Tristans spår visste vad som väntade. Lite digestivekex och lite kaffe blev uppladdningen.
Tristan fick ett 1000m spår, i varierad terräng. Han tuffade på fint, men ville inte tro att jag följt en stig vilket jag gjort (för att vara lite lurig…). Så där snurrade han ett tag och funderade nog på om jag köpt vingar för pengarna. När han slutligen utforskade alternativet ”kan hon ha följt stigen?” så hittade han rätt, och spåret tuffade på.
Många mysiga timmar hade vi där i skogen innan vi slutligen skingrade oss. Jag åkte hem för att ladda om för jobb.
Inte världens bästa bilder, men jag bjuder på dem ändå… Blev lite lustiga mellanrum här och var, men jag bjuder på dem med!
